Runar Sögaard: Kyrkans uppgift är att förmedla sanningen – inte stryka medhårs   

Krönika: Vi lever i historiens mest spännande tid där möjligheterna att påverka hela samhället är större och starkare än någonsin. Borta är begränsningarna av fyra kyrkväggar som skyddade kyrkan från omvärlden och hindrade påverkan från utsidan att smyga sig in, och som höll omvärldens alla frestelser på behörigt avstånd från kyrkbänkarna.  

Den sekterism och i många avseenden den kontroll som fanns, har numera näst intill omöjliggjorts. Samhällets monumentala förändring under 2000-talet har skapat helt nya spelregler.  

Det begränsade informationsflödet är borta och har istället ersatts av ett okontrollerat och ocensurerat flöde av åsikter, synpunkter, idéer och känslor som ingen har någon möjlighet att påverka eller styra över.  

Kollektivet har ersatts av individualismen där människors ego och omättliga bekräftelsebehov tagit över fullständigt. Återhållsamhet och självkontroll har bytts ut mot en obegriplig gränslöshet på såväl det moraliska som det etiska området. Alla har med hjälp av teknologin getts möjlighet att genom sina egna sociala plattformar, sprida sitt budskap, påverka sin omgivning samt bedriva opinionsbildning som tidigare endast stora mediebolag och tidningskoncerner hade möjlighet att göra. 

Allt detta sammantaget har skapat en rad olika rörelser, organisationer och kulturer som med en kirurgisk noggrannhet och klinisk precision försöker öka sitt inflytande över våra tankar och känslor. 

De riktar sig främst mot den politiska och religiösa världen, men minst lika mycket mot den ekonomiska. Målet är kontroll och herravälde, och syftet är oinskränkt makt och hegemoni. 

Politisk korrekthet, WOKE, könsneutralitet och relativism har blivit rättesnöre för hur samspelet mellan människor ska fungera enligt dessa aktörer. Människor vill inte veta av Gud, samtidigt som de själva försöker leka gud och manipulera skapelsen och de skapade.   

Som ett resultat av detta har en mängd olika varianter av skam börjat predikas. Av samhällsaktörer och politiker, inte av predikanter.  

Precis allting handlar numera om att skuldbelägga oliktänkande och demonisera dissidenter. Politiker har börjat predika sociala och ekonomiska utjämningar och bisarra avarter av jämlikhet. De skuldbelägger barn inför deras framtid och kastar skuld över vuxna för deras föräldrar och historiens utveckling.      

I denna demoniska soppa måste nu kyrkor och församlingar ta mod till sig och ställa sig i spetsen för sanningen och Guds plan. Bibelns budskap behöver åter igen aktualiseras och förkunnas. Meningen med livet måste proklameras och demonstreras. De kristna behöver börja söka sig tillbaka till sina rötter, återupptäcka de gamla sanningarna och börja tro på sitt egna budskap och kraften som finns i det! 

Väckelse och uppvaknande har genom hela historien orsakat kontroverser.  

Jesus sade tydligt och klart; “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till himlen utan genom mig.” Inte ens svenskar!  

Kristna är tvungna att förhålla sig till denna absoluta sanning och faktiska verklighet. Utan denna hörnsten i deras förkunnelse faller hela den kristna läran. För ordet om korset är dårskap för världen, men en Guds kraft till frälsning för alla de som tror och tar emot.  

Sanningen har alltid varit, och kommer alltid förbli polariserande!  

Och folk vill ofta inte höra sanningen, och än mindre förhålla sig till den.   

Jesus var en vattendelare som alltid väckte starka känslor. Men hans kärlek till människor, och hans medömkan över deras svårigheter gjorde att han blev älskad och beundrad av folket. Han var aldrig fördömande, men alltid tydlig med priset det innebar att följa honom. Evangeliet är gratis, men det är inte billigt! 

Tre kategorier av människor störde sig däremot konstant på Honom och gjorde allt för att röja Honom ur vägen.  

Fariséerna (de religiösa partimedlemmarna), Sadducéerna (de avfälliga och överklassen) och Herodianerna (dåtidens styrande politiker och elit) skydde inga medel, och Jesus själv tog alla tillfällen i akt att konfrontera dessa och kalla dem vid deras rätta namn. Han var alltid rak och tydlig. 

Jesus kallade dom för rävar, ormar, huggormars avföda, kalkade stenar och andra hårda ord och uttryck som ansågs vara den tidens mest provocerande och hetsande ord och uttryck.     

Dagens kyrkliga ledare har fallit i världens alla gallrade fällor. Förr ansågs de vara farliga för systemet, idag har de flesta istället konstaterat att de endast är fega och likgiltiga. 

 De har blivit livrädda för att förkunna hela Bibelns budskap gällande synd, omvändelse och nåd samtidigt som deras skrajhet hindrar dem från att ta ställning i såväl moralfrågor som samhällsfrågor. Bibeln har nämligen något att säga om allt! 

Pastorer och präster är vettskrämda för att riskera att kränka människor genom att tro på och berätta vad Guds ord säger. De grips av panik så fort någon börjar skrika och anklaga dom för att vara intoleranta och bakåtsträvande. De har istället fallit för minsta motståndets lag.  

Omedelbart backar dom och ber om ursäkt om någon känner sig kränkta. Döparen Johannes hade inte haft en chans i världen idag! Han “kränkte” människor dagligen genom att förkunna omvändelse, bot och bättring. Jesus sade åt syndare, penningtvättare och horor att “inte synda mera.” Petrus och Paulus konfronterade ständigt kristna som inte levde levde efter den kristna lära som hade överlämnats av Jesus. Det är inte budskapet som man ska ändra på – det är känslorna! 

All väckelse börjar i försoning och helgelse. för utan det kan människor inte se Gud.  

Jesus talar om det förödande som inträffar om saltet förlorar sin kraft. Jesu lillebror Jakob, varnade för vad som händer om de kristna anpassar sig efter världen. Paulus återkom ständigt till nödvändigheten av och skyldigheten för de kristna att inte leva som de icke-kristna.   

Människor år 2023 är otroligt lättstötta, lättkränkte och överkänsliga. Men detta får inte hindra kyrkan från att förkunna sitt budskap och leva ut sin kallelse. Sanningen kan aldrig suddas ut, fakta får aldrig tystas ner, och falska läror behöver ständigt adresseras. Inte på ett dömande och föraktfullt sätt, men med fasthet och empati av respekt för läran och budskapet. 

Kyrkan får aldrig låta sig tystas, kristna ska aldrig skämmas över evangeliet, och ledare måste visa mod och frimodighet.  

När alla dessa gör detta, då kommer ryggrad börja växa hos den gemene man och förändring kan börja äga rum.