Prenumerera
Prenumerera

Feminister väljer missanpassade män – för att känna sig mäktiga

Ledarredaktionen Izabella Jarvandi: Har du också bevittnat det alltmer växande fenomenet där feministiska kvinnor väljer oerhört feminiserade eller i största allmänhet misslyckade män? Dessa män har oftast inga jobb eller har jobb som genererar betydligt mindre inkomst och kräver betydlig lägre utbildning än kvinnan själv har. I många fall är de till och med kvinnan som sköter försörjningen i hushållet och är den som stöttar upp mannen och hans tillkortakommanden.

Hon blir således inte bara “mannen i huset”, utan herren på täppan som kan domdera och köra med sin pojkvän. I vissa fall blir dessa missanpassade män pappor och identitetsgivare till en ny generations män som tar över ett socialt arv av tafatthet. Allt detta är sprunget ur ett manshat som den feministiska rörelsen odlar.

Personligen är jag övertygad om att det kommer ifrån ett slags “faderssår”. När patriarkatet tappade greppet om det svenska samhället lyckades postmoderna liberaler och globalister ta makten och förleda våra kvinnor med feminismen, ett socialistiskt fenomen, som tillslut bara gör att länder och familjen faller samman.

Dessa utländska liberaler och globalister uppmanade, via Frankfurtskolan, det västerländska utbildningsväsendet att indoktrinera en generation unga kvinnor med feminismen – en idé om att män och kvinnor är så pass lika att kvinnan lika gärna kan vara den dominanta i en relation. På så vis har feminismens degraderat kvinnan. Hon ska både föda barn, ta hand om hushållets ekonomi och hjälpa en misslyckad man. Det är en omöjlig ekvation, vilket gör att många kvinnor i väst inte föder barn. Civilisationen kommer därmed dö ut och invandrargrupperna tar över om inte feministen avvecklas utav västvärldens patriarkat.

Måhända att detta inte var den första vågens feminister intention, men när personer som exempelvis Ellen Key uppger i sin litteratur att de tystades i media redan i slutet på 1800-talet, har någonting varit allvarligt fel från början.

Key själv var själv feminist, och förutspådde den andra vågens feminism redan då – idén om att kvinnan skulle tvingas ut på arbetsmarkanden, och på sikt skiljas ifrån äktenskapet och de socioekonomiska plikterna var alltså inte ny på 60- och 70-talet. Idén om att kvinnan ska konkurrera med mannen på mannens spelplan hade planterats in i kvinnors bräckliga psyken för 100 år sedan av en globalistelit, som ville söndra familjen och därmed nationen, för sin egna vinnings skull.

Den då manliga journalistkåren insåg att någonting var fel, men de lyckades inte synkronisera med hela samhällsapparaten för att upprätthålla en flertusenårig tradition om könsroller.

Kort och gott misslyckades alltså de västerländska männen, och de svenska inte minst, med att skydda sina kvinnor och vi som blev framtidens kvinnor, från den kris som feminismen har gett upphov till.



Nu sitter vi här med utbrända kvinnor som knappt orkar bli mammor och en hjärntvättad generation feminister som bespottar sin egna biologi genom att träffa män som varken har fysisk, psykisk, eller socioekonomisk styrka. Så låt oss då får tillbaka vår forna roll. Men då måste vi kvinnor ta den rollen och låta männen vara kaptenerna på skeppen. Den naturliga lösningen vore att vi återställer könsmaktsordningen, och att kvinnor återigen blir kvinnor.

Det var visserligen kvinnorna själva som kämpade för sina egna “rättigheter”, men männen var fortfarande de som hade den slutgiltiga makten i sina händer och detta borde de ha använt den makten mot kvinnorörelsen för 100 år sedan. Männen är onekligen det starkare könet både emotionellt, fysiskt, och på den tiden även socioekonomiskt.

Ett samhälle där män inte agerar försörjare och makthavare och kvinnor inte agerar barnaföderskor samt omhändertagare kommer att falla samman. I vissa svenskar städer är det snart de med utländsk härkomst som är i demografisk majoritet. Det finns en anledning till varför detta samhällssegment växer och tar för sig – dessa invandrargrupper har helt enkelt bevarat de traditionella könsrollerna och därpå familjebildningen.

I den avgrundsdjupa sorgen, och det eviga kämpandet väljer somliga av kvinnor att ta sig an relationer med män där de kan kontrollera och styra. Därmed låter de mediokra män föröka sig, medan många andra kvinnor väljer bort romantiska relationer helt – civilisationens demografiska undergång är snart kommen.

Den enda rimliga lösningen på detta är att vi kvinnor istället börjar fråga oss själva vad det är vi vill ha av männen – och faktiskt kräver det. De kvinnor som ger sig själva sexuellt och emotionellt till män som inte kan betala hyran eller försörja barnen, istället för att föra en strategisk diskussion med en man som har någonting att erbjuda henne kring deras gemensamma framtid, har trots allt förbrukat sin rätt att klaga på män. Kvinnor behöver återigen bli medvetna om att vi har en plikt mot civilisationen där vi vuxit upp – en plikt att faktiskt välja en seriös man att föröka sig med.

Vi kvinnor måste börja rikta vår ilska mot den elit som lurade oss till att tro att vi kunde ha löst sex utan konsekvenser, vara lyckliga efter fem aborter och en tjänstemannaposition på byggförvaltningen. Vi måste börja ställa oss frågan om vem som ska bry sig om oss när vi blir gamla och om medelinkomsten för en karriärkvinna, som vår socialistiska stat beskattar sönder, verkligen är värd att offra vårt moderskap för.

Globalisterna vill helt utrota kvinnligheten. Det ligger till och med politiska förslag om att avskaffa moderskapet ifrån föräldrabalken – feminismen och gayrörelsen på 70-talet öppnade således upp dörren för en queer-rörelse som helt vill utrota könsskillnaderna. Jag hänvisar därmed till den moderna konservatismens fader, Edmund Burke, som i sin reflektion över den franska revolutionen skrev att man aldrig ska initiera en förändring om man inte kan vara helt säker kring vad de kan ge upphov till. Feministerna öppnade Pandoras ask och släppte fri krafter som till och med vill förstöra kvinnan som koncept. De borde ha läst Burke istället för att levt loppan för 50 år sedan.

Min avslutande uppmaning till alla feminina kvinnor är följande: Om våra landsmän, bröder, pojkvänner, makar och pappor inte tar sitt ansvar, eller inte ens kan svara på frågan kring varför de inte gör detta, är lösningen inte att vända sig till “simps” som vi kan använda som slagpåsar. Kvinnor måste istället avsluta den feministiskas revolutionen och stötta de män som är beredda att återställa könsmaktsordningen.

Izabella Jarvandi