Krönikör Erika Stensson: Sexualliberalismen offrar våra barn

För några krönikor sedan skrev jag om en barndomsupplevelse jag hade i slutet av 1970-talet då jag fick en inblick i en jämnårig flickas utsatthet. Jag tänkte nu fördjupa mig i ämnet sexuella övergrepp mot barn.

Efter Metoo-rörelsen där fokus låg på kvinnors sexuella utsatthet kom så barnens ännu mer utsatta situation äntligen upp till ytan. Den tidigare idrottsvärldsstjärnan Patrik Sjöberg och hans kollega Sara Nilsson som bägge två varit utsatta för sexuella övergrepp som barn startade 2021 Dumpen.se. Där för de kampen mot den dolda pedofilin i samhället.

Groomingkulturen som egentligen legat och grott i decennier utan att någon reagerat nämnvärt, om man ska se till vår lagstiftning, har nu kommit upp på tapeten. I dagens Sverige är det straffbart att som vuxen kontakta ett minderårigt barn med sexuellt syfte men de systematiska övertalningskampanjerna, hoten och snusket från förövarna på nätet kommer man inte åt då brottsprovocering inte är giltig som metod. Bara när ett riktigt barn är måltavla för pedofilerna kan polisen gripa in.

Här ser Patrik Sjöberg och Sara Nilssons en brist i lagen som inte räcker för att skydda barn idag. På Dumpen agerar man därför barn när man chattar med ”gäddorna” (alltså förövarna) på nätet. På det sättet kan man kartlägga dem som söker efter sex med barn på ett mer effektivt sätt. Efter att ha stämt träff (som ett fiktivt barn) med männen åker sedan Patrik och Sara till platsen de bestämt för att konfrontera och outa dem.

Männen blir så klart chockade av överraskningsmomentet men gripna av polis kan de inte bli, trots att männen så uppenbart förberett sexuellt umgänge med de minderåriga barnen på plats. Ja det är oftast män som är förövare även om en del kvinnor också förekommer (de senare ofta som hallickar till sina egna barn).

Värt att notera är också att samtliga samhällsklasser är representerade bland pedofiler. De visar sig vara allt från grundskolerektorer, före detta poliser samt företagsledare till de vanliga knepiga outsiders man gärna vill se som de typiska förövare. Och det är män av både svensk och utländskt härkomst. Etniskt ursprung och klasstillhörighet spelar mindre roll i sammanhanget.

Men mediasamhället rasar och tycker synd om pedofilerna. Mainstreammedia däribland vänstertidskriften ETC har skrivit snyftreportage om pedofilernas familjer och har uppmärksammat att några av förövarna tagit livet av sig efter Dumpens konfrontationer. Claras man hängdes ut av Dumpen: ”De bryr sig inte ett skit om mina barn”, (är en artikel i tidningen ECT)

Inte ett ord skriver ETC om alla barn och vuxna som i generation efter generation växt upp med sexuella trauman varav många blivit missbrukare, hamnat inom prostitution och porrindustrin som en direkt konsekvens av de övergrepp de varit utsatta för som barn. Nej, de övergreppade barnens avancerade självskadebeteende är inte viktigt att uppmärksamma. Det är bara synd om de vuxna männen (och kvinnorna och deras eventuella familjer) som sexuellt vill förgripa sig på barn.

Hur kommer det sig egentligen att en journalist som Janne Josefsson (som anser sig vara sanningens försvarare) går ut och fördömer Dumpen.se och därigenom indirekt försvarar pedofili? Ja, det handlar antagligen om identifikation. Dessa journalister och mediapersonligheter identifierar sig med förövarna eller förövarnas familjer och inte med de utsatta barnen. Och varför? Tja, kanske för att journalisterna är så långt i från den pedofila världen att det inte kan föreställa sig att det händer på riktigt? Eller beror det på att journalister faktiskt rör sig i kretsar där det förekommer pedofili frekvent men att de inte vill stöta sig med dessa kanske högt uppsatta personer eller nätverk? Jag tror på det senare alternativet.

Men för att förstå frågan på ett djupare plan måste man gå bakåt i tiden. Man får gå tillbaka till 1970- talets sexualliberalism som samtliga partier anammade men som den socialdemokratiska regeringen gick i bräschen för.

I sexualbrottsutredningen från 1976 försökte man legitimera incest och sex mellan vuxna och barn. Under den tiden var många av våra tunga mediamakthavare unga och säkert påverkade av tidsandan som propagerade för sex mellan barn och vuxna. Detta kan ha resulterat i deras tvivelaktiga hållning mot pedofili. Förslagen till de sexualliberala lagarna 1976 blåstes dock av tack vare den kristna nykterhetsrörelsen och den framväxande kvinnorörelsen.

Sedan kom de uppmärksammade pedofilhärvorna på 1990- talet som visade att fenomenet pedofili var betydligt mer utbrett än vad man trott. Lagstiftningen ändrades så småningom men det skedde först efter att Stockholms tingsrätt hade visat ett hundratal filmer med grova sexuella övergrepp på barn offentligt i samband med en av rättegångarna. På den tiden omfattades inte barn i porrfilmer av sekretesslagen, vilket resulterade i att vem helst efter rättegången kunde beställa ut materialet med barnporr också för privat bruk. En av dem som beställde ut materialet var journalisten Robert Aschberg som aldrig besvarat frågan om varför han gjorde det och hur han använde det. Allmänheten reagerade dock kraftigt igen och en ny lag trädde i kraft som skyddade de utsatta barnens integritet. Dock dröjde det till 1999 innan allt samröre, innehav och spridning av barnpornografi kriminaliserades.

Mycket har hänt sedan dess. Framförallt har nätets inträde möjliggjort att pedofilkulturen kunnat växa mer obehindrat än tidigare. 2009 kriminaliserades att som vuxen ta kontakt med barn i sexuellt syfte på nätet men den svenska lagstiftningen tycks ändå släpa efter med minst två decennier vad det gäller adekvat skydd för barn på nätet.

Samtidigt ser vi en kraftig sexualisering av barn på nytt bre ut sig där hbtq- rörelsen spelar en aktiv roll. Barn ska liksom på 70-talet exponeras för vuxen sexualitet och delta i den ”sexuella frigörelsen” och i de vuxnas könsöverskridande (destruktiva) lekar. Både sagoläsning av drag och undervisning om hur onani och sex går till ska introduceras från tidig förskoleålder, allt med syftet att legitimera pedofili successivt och obemärkt. Det hela är förtäckt i lager av hur härligt sex är och hur förtryckta alla sexuella minoriteter varit genom tiderna. Det gör att många människor inte vågar ifrågasätta eller ens se kopplingen mellan hbtq- rörelsen och pedofilkulturen.

Något som jag är oändligt tacksam för är dock att den smutsiga byk pedofilikulturen står för äntligen kommer upp i dagen nu. Och det är värdefullt om än skrämmande att läsa alla skakande berättelser som vuxna med erfarenhet av sexuella övergrepp i barndomen lägger ut på Dumpen.se. Att det är så oändligt många människor som varit med om sexuella övergrepp som barn visar hur förankrad pedofilikulturen är och har varit i vårt samhälle.

Jag hoppas på en ändrad lagstiftning som är anpassad till den tid vi lever i nu. Att polisen får ytterligare befogenheter att agera på nätet och i verkligheten. Men ännu mer hoppas jag på en ordentlig utrensning av dessa sjuka ideal och kulturer som legitimerar och reproducerar en övergreppskultur i vårt samhälle. För det krävs det ett hårt arbete för att medvetandegöra hur utbrett problemet är vilket Dumpen.se är en del av . Sexualiberaliseringen måste stävjas på allvar. Barn är det värdefullaste ett samhälle har och de måste skyddas.

Skribent Erika Stensson