Prenumerera
Prenumerera

Krönikör Erika Stensson: Kulturelitens barnbarn säljer ut sitt kulturarv

Jag var på bio i helgen med min systerson. Vi såg ”Bränn alla mina brev” efter en roman av Alex Schulman. Det är ett klassiskt svenskt kammarspel om en omöjlig kärlek som utspelar sig i trettiotalets Sverige. Ett tungt triangeldrama där ingredienser av passion, kärlek och patriarkalt förtryck penetreras grundligt. De unga skådespelarna som består av giganterna Skarsgård och Augusts avkommor klarar gestaltningen med godkänt. Regissör är Björn Runge.

Den stora skillnaden mellan denna film och de flesta svenska filmer som görs idag är allvaret och det historiskt dokumentära inslaget i berättelsen. De tre huvudrollerna i ” Bränn alla mina brev” består av kanske 1900-talets största svenska kulturpersonligheter, nämligen Sven Stolpe kristen, moralkonservativ, författare och litteraturkritiker/ forskare och Olof Lagercrantz poet, författare, kulturradikal litteraturkritiker och senare legendarisk chefredaktör på Dagens nyheter.

Dessa två giganter slogs verbalt på liv och död ( i filmen såväl som i verkligheten) om den tredje karaktären i filmen fru Karin Stolpe, internationellt erkänd översättare på sin tid. Här blir filmen likt ett Bergmanskt drama och ställer sig i raden av vår svenska filmtradition av återhållen melankoli, svårmod och förkvävd kärlek. Filmen äger därmed ett stort kulturhistoriskt värde för eftervärlden.