Prenumerera
Prenumerera

TUDORROSEN – Tydliga hierarkier skapar styrka – för nationer och individer  

Ledarredaktionen Henrik Sundin och Izabella Jarvandi:

Vår värld består utav poler – ytterligheter som tillsammans kan skapa storartade ting, när dessa magnetiska och ibland explosiva krafter kan sammanfogas till en sammanhållen konstellation.

En ros, där färgen vit och röd sammansmälter till någonting enhetligt, men där tydliga drag av de båda färgerna finns kvar, likväl invävda i varandra inom rosens estetiska struktur och former avbildades för snart 600 år sedan. ”The Tudor Rose” kallades den och förkroppsligade ett koncept, ett koncept om enhetlighet och sammanhållning.

England hade från år 1455 till år 1487 sargats av stridigheter, inbördeskrig om man så vill säga, mellan olika grenar och ideologiska schatteringar inom det försvagade kungahuset Plantagenet. Krigen skulle få ett namn, ”Rosornas krig”. Den ena fraktionen slöt upp bakom hertighuset Lancaster, medan den andra fraktionen slöt upp bakom Hertighuset York.

Enligt Shakespeares skildringar av tidsepoken nådde krigsupptrappningen sin kulm i Tempelkyrkan i London (se bild) när Richard, II Hertigen av York utmanande och verbalt konfronterade, Edmund Beaurforth, II Hertigen av Somerset (Lancester). Hetsen och hoten i Tempelkyrkan antände den gnistra som skulle föda krigens eldar, och alla närvarande tvingades således välja sida när de kom ut i kyrkans trädgård, genom att följa respektive Hertig. Edmond Beaurforths anhängare plockade en röd ros (Lancaster), såsom sin hertig, medan Hertigen av Yorks lojalister plockade var sin vita ros, såsom deras Hertig valde att göra.

Efter flera år av strid, tortyr, förödande maktspel och politisk osäkerhet fick allt ett distinkt slut när Henry Tudor (ifrån huset Lancaster), sedermera Henrik VII av England, besegrar Richard III av huset York vid slaget vid Bosworth Field, 22 augusti 1485. Nu var kriget mer eller mindre vid sitt slut. Det skulle ta några år för huset Yorks samtliga förgreningar att förlika sig med förlusten.

Huset Lancasters röda rosor segrade således och Kungahuset Tudor tog form! Henry Tudor gifta sig med Elizabeth av York för att sammanfläta de både sidorna, så att försoning och styrka återskapades via äktenskapets löften och sedermera barnafödandets blodsband.

Men Lancaster segrade och det var deras ättling Henry, som blev regent för den enade nationen. Elizabeth var hans drottning av den vita rosens sida. Därmed får den röda estetiken omgärda det vita i tudorrosens färgstruktur. Båda färger får existera, men måste sammansmälta med den röda färgen som dominant, segrare, dvs höjden av hierarkin och dagordningssättande för hierarkisystemets värderingar! Tudorrosen blev det nya kungahusets heraldiska vapen.

Ett fungerande samhälle, och alla sociala grupperingar därinom, ordnas in i hierarkiska system, där en entitet tar kontroll – den röda färgen innesluter den vita i rosen – så att en tydlig maktstruktur kan ta vid. Tudordynastin kunde då bygga ett England med starkare centralmakt, enhetlig kyrka via en reformation som sammanvävde kyrkan, staten och monarkin till en röd tråd – en sammanhängande maktstruktur och en tydlig nationell identitet – distinkta mål växa fram i svallvågorna av detta!

100 år senare, år 1588, knäckte Henrik den VII ättling, regentdrottningen Elizabeth I den Spanska armadan som hade som avsikt men aldrig lyckades med att invadera England.

Denna sjömilitära seger skulle bli startskottet för ett brittiskt Mare Nostrum (vårt hav på latin), det vill säga ett världsherravälde på de 7 haven – som nådde sin kulm när admiralerna Lord Horatio Nelson och 1st Baron Cuthbert Collingwood knäckte den napoleanska flottans ryggrad vid sjöslaget Trafalgar 1805.

Som en högtidlig påminnelse av enda brittisk styrks speglades ofta färgerna röd och vit i den manliga respektive kvinnliga klädseln vid bland annat viktorianska militärbaler, där mannen iklädde sig tudorrosens dominanta röda färg, medan kvinnan den subtila färgen och underordnade färgen, vit!

Vår värld består utav poler, den ena starkare och den andra mer subtil. Istället för att ha ett tillstånd där dessa olikheter fritt får lösdriva, som under Rosornas krig, kan mänskligheten snarare inordna dessa poler i hierarkiska system. För när vi människor kan offra en del av vår individualitet, kanhända genom en ideologisk övertygelse, ett äktenskap, att prioritera vad vår nation behöver framför det vi fantiserar om som individer, kommer vi stärkas genom att bli del av den större strukturen, en struktur som då konsolideras, växer och bringar framgång. Därmed skapas förutsättningar för tilltagande styrka, välstånd oh stabilitet för alla.

Chefredaktör Henrik Sundin och Ledarskribent Izabella Nilsson Jarvanadi