Izabella Jarvandi: Allt fler firar julen ensam – då familjedrömmen övergavs i Sverige
Ledarredaktionen: Att julen är familjens och gemenskapens högtid, kanske barnens i synnerhet, är självklart för de flesta av oss med en tydlig kristen grundsyn. Jag minns när jag var barn och min mamma kunde påminna mig om att det finns de som sitter ensamma på julafton. Att ens skriva ut den meningen gör mig tårögd, och det har nog alltid varit lika upprörande att tänka på. Som barn ingav detta en djup ångest och det var en tanke jag slog bort. Som vuxen brinner jag dock för just familjefrågan och jag kan inte lägga tanken bakom mig till julen. Hur blev det såhär?
Faktum är att antalet ensamma svenskar på julafton bara ökar, och allt värre kommer det att bli. I takt med att de generationer som fått allt färre barn och barnbarn blir äldre är ensamheten en oundviklig konsekvens. Dessa generationer är inte bara dåliga på att skaffa barn men de är även dåliga på att gifta sig och skaffa långsiktiga partnerrelationer. Denna ensamhet manifesterar som mest under julafton, men existerar för jämnan hos allt fler, varje dag. Kanske är det dock under just julen som detta blir allra mest påtagligt.
Jag känner hur mitt emotionella och impulsiva kvinnoväsen bara vill brista ut om att det är minsann är en rättighet att få ha någon som älskar invid sig under julen! Hur kunde vi låta detta ondskefulla ske? Att få sitta ensam på självaste julafton. Det låter kanske barnsligt, men som en person vant mig vid minst 15 kärleksfulla gäster, utöver tidiga julbord med vänner, är fenomenet ofattbart. Det går inte att greppa. På sätt och vis är det mig en sorg att så många svenskar sitter ensamma med små eller inga familjer alls. Det är julafton! Vart är alla barnen? Mor- och farföräldrarna? De vuxnas syskon? Allas ingifta?
Mina tankar går direkt till de ungdomar som fortfarande har möjligheten att skaffa barn, men som ändå inte vill det. Föräldraskapet låter jobbigt, och inte som något som passar en karriärskvinna. Jag vill påminna er om alla sällskapsrum som ekar tomt i det feministiska Sverige – på inte minst julafton. Jag vill påminna er om ålderns höst där era föräldrar inte lever mer, och syskonbarnen är med er svåger eller svägerskas familj över högtiderna. Det upprör mig, även fast ni väljer det själva. Det talas ofta om kvinnofällor, men jag vill upplysa er om den sorg jag känner å era vägnar, för att ni blir inlurade i ensamhetens fälla.
Jag har svårt att föreställa mig att det finns någon enda människa på den här planeten som hyllar utanförskapets samhälle. Det kan hända att det finns någon konstig enstöring där ute, men jag tror knappast att det är vanligt. Därav väljer jag den här julen att lyfta vikten av att hålla goda relationer med varandra, och att skaffa barn, och om ni kan, men stabila partners. Svenskar behöver fler vänner, och större familjer. Alla de som säger något annat sviker en hel generation av människor som inte tänker på konsekvenserna av att inte upprätthålla sin gemenskap, och familj, i synnerhet inför våra stora högtider, såsom julen.
Ledarskribent Izabella Nilsson Jarvandi
