MARQUES  HUNDRA ÅR AV ENSAMHET OCH DEN MAGISKA REALISMEN

I mitten av 1960-talet hade den dåvarande journalisten Gabriel García Márquez skapat en respektabel yrkeskarriär i Mexico City efter år av resande.

Ett jobb på en framstående reklambyrå gjorde det möjligt för honom att ta hand om sin fru Mercedes och deras två små barn. Samtidigt bar en framgångsrik sidokarriär som manusförfattare också frukt, med flera projekt i produktion.

Ändå kände Gabo, som han hette bland vänner och familj, att han inte hade lyckats. Visserligen hade hans fyra publicerade romaner fått några fans i spansktalande delar av världen och sålde blygsamt. Historien han verkligen ville berätta, baserad på hans minnen från uppväxten i den lilla kuststaden Aracataca i Colombia, dröjde fortfarande i hans sinne. Men hans lycka var på väg att vända. Först kom nyheten att ett förlag i New York ville ha de engelskspråkiga rättigheterna till hans fyra romaner. Sedan kom inspirationsruset som ledde till hans femte roman, Hundra år av ensamhet (Cien años de Soledad), ett verk som inte bara gav utlopp av år av kreativ frustration utan också väsentligt påverkade den västerländska litteraturen. Detta inspirationsrus kom, i juli 1965, när han i fullpackad bil tillsammans med sin familj var på väg från Mexico City till den planerade semestern i Acapulco.

     Bakom ratten inser han plötsligt hur han ska utforma sin roman. Han var redo  att skriva sitt mästerverk, vände därmed bilen och åkte hem igen, och väl hemma skrev han ner de meningar som skall hälsa läsarna:

”Många år senare, när han mötte exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den avlägsna eftermiddagen när hans far tog honom för att upptäcka is.” En berättelse där legend och fantasi smälter samman med vardagslivets vardagliga detaljer. Helt i enlighet med den magiska realism som är kännetecknande för den sydamerikanska berättartraditionen, sättet att berätta – att införliva mytiska element i till synes realistisk fiktion.

Han hade använt sig av den stilen redan i de tidigare böckerna, men här kom stilen till sin fulländning.

Det som hände i bilen på vägen mot Acapulco var att han hittade rösten inom sig som kom att bli hans signum. ”Jag kom ihåg att min mormor brukade berätta de mest fruktansvärda saker för mig utan att bli upprörd som om hon precis hade sett dem”, säger García Márquez till den spanska tidningen Triunfo. ”Då insåg jag att den oberördheten och den där bildrikedomen som min mormor berättade med var det som gav mig min sanning… Hur skulle jag få mina läsare att tro det? Genom att använda samma sätt att berätta som min mormor.”

García Márquez använde såväl sina egna barndomsminnen som mormoderns barndomsminnen från den lilla byn vid Colombias kust som inspiration för berättelsen om sju generationer av familjen Buendías öden. Fantasifulla minnen och glimtar av verkligheten vävs samman med myter och blir magisk realism.

  Mästerverket var fött.

Skribent Tage Tallqvist