Izabella Jarvandi: Sverige en bananrepublik – fylld av social och ekonomisk kortsiktighet

Ledarredaktionen: Det går inte speciellt bra just nu. Har ni märkt det? I veckan skrev DN att Frankrike kanske kommer att behöva införa elransonering. ”Planlagda strömavbrott över hela landet – två timmar om dagen”. Det låter inte som en framgångssaga, om ni frågar mig – vi borde bitterligen sörja då alla judasliknande förrädare i etablissemanget sålt ut vår långsiktiga sociala och ekonomiska infrastruktur för silverbitar.

I Stockholm kan delar av lokaltrafiken plötsligt sluta köra en vanlig onsdagseftermiddag när alla är påväg hem från jobbet. Man skyller på personalbrist och vagnbrist. Vad vagnbrist innebär kan inte lokaltrafiken svara på när trötta passagerare frågar på Facebook. Oavsett vad deras svar är så blir det tydligare och tydligare för varje dag att infrastrukturen hänger på en skör tråd.

Uttrycket ”Vad fan får man för pengarna?” tar en ny mening när man inte bara får bristfällig service, utan helt utebliven sådan. Taxichaufförerna som fått köra mig hem ett antal gånger har varit tvungna att ta emot kunder – annars kan de inte ställa mat på bordet åt sina barn. Det kommunala SL:anställda däremot kan gärna sätta händerna i luften och ge upp däremot. Men de glömmer hur detta förfall sakteligen bryter ner ett land vars ekonomi och sociala struktur hänger på förutsägbar kommunikation.

Utan att låta konspiratorisk måste jag säga att det är minst sagt anmärkningsvärt att hela Stockholm stannar av lite snö. Det är inte en omvälvande naturkatastrof som plötsligt överraskat staden, utan vårt årliga snöfall, som förmodligen inte är i närheten av det i norra Sverige.

Jag kanske låter bitter, men det är jag inte. När jag satt på bussen och var tvungen att åka runt om stans förorter för att det inte gick att ta sig direkt till innerstan började jag verkligen fundera. Det är en tanke som jag bara tangerat i tidigare ledartexter, men som jag gärna skulle vilja poängtera igen. Jag är helt övertygad om att den ekonomiska krisen är svenskens enda räddning. Det kommer att tvinga oss alla till ett uppvaknande. Även vi som tror att vi förstår vad livet innebär, kommer att få smaka på stryk. Det är med tuff kärlek som inte minst vi ungdomar kommer att få den uppfostran som skolan och föräldragenerationen inte kunnat ge oss.

Framtiden kommer inte att servera oss allt på ett silverfat. Lyx kommer inte att vara oss nära till hands, utan istället kommer vi att få nöja oss med det lilla. Det är inte med en kommunistisk alla ska vara lika fattiga attityd som jag säger detta, utan snare från ett traditionalistiskt perspektiv. Det är ur ett traditionellt, konservativt tänk, där man förstår att välstånd inte växer på träd – utan är någonting vi bygger med sparsamhet, plikt till våra arbetsuppgifter, politisk och ekonomisk långsiktighet samt genom de sociala relationer vi knyter till oss. Hur kunde vi människor vara så dumma att vi trodde att man skulle kunna låna pengar gratis pengar för evigt och stå där med stora skulder och i många lägen utan livspartner att dela bördan med? Många har förvisso förlitat sig på bidrag för att ge den trygghet det taktiska äktenskapet förr i tiden gav. På så vis dränerades statskassan till den grad att staten knappt har råd med en mediokert elprisstöd, eller en försvarsmakt värd namnet – trots att företagen och hushållen utsätts för de högsta skatterna i världen.

Mina tankar går direkt till den mest klassiska bibelberättelsen om Eva och Adam. Eva luras av ormen till att äta av den förbjudna frukten. Det fanns mängder av mat i lustgården men djävulen hade den naiva kvinnan till att äta av just det träd hon inte fick. För mig symboliserar ormen, i det här fallet, det grupptryck och den propaganda som inte bara lurar oss till att tro att vi behöver allt. Det lurar oss även till att tro att det finns oändliga resurser och att vårt agerande inte kommer att få några konsekvenser.

Denna kortsiktiga attityd speglar sig även i vilka politiker som blir valda som på ett sekel brutit ner äktenskapets och familjens särställning. En gång i tiden var långsiktiga bindningar, kommersiellt i det sociala och inom politiken lagstadgade. Skråväsendet erfordrade att producenter levererade varor av kvalité för långsiktigt bruk, fastställda av århundraden av kunskapsuppbyggnad och plikt till sin arbetsuppgift, från fader till son – mäster till lärling. Äktenskapet skapade en socioekonomisk långsiktighet för barnen och därmed hela samhällets framtid. Ur denna långsiktiga ambition växte starka industrinationer fram under 1800-talet i hela västvärlden.

I år kommer vi kanske att ha råd med ett stort julbord, trots att priset på julmaten är skyhögt. I år kanske vi har råd att värma oss, trots att det innebär färre julklappar till barnen. Den dagen maten inte räcker till, när vi får gå runt med underställ hemma för att elen är för dyr för att värma upp våra hem kommer vi önska att vi aldrig släppte den sociala och ekonomiska infrastruktur som byggde på långsiktighet, tradition och familj.

Vi kan redan se hur andra kulturer har lättare att stå på sig i jämförelse med den svenska. De utländska grannarna som flyttat in har 18 barn och tycks kalla alla sina landsmän för kusiner. Bröder hjälps åt med pengar och arbetstid för att bygga upp företag som försörjer flera generationer. I länder där man utsatts för fattigdom och krig värderar man varandra samt långsiktig planering. Man värderar livet för vad det är, inte för vad det kunde varit om de hade en chanel-väska också. Jag hoppas innerligt att elkrisen, den ekonomiska krisen och de sociala spänningarna kommer att bringa även våra svenska landsmän närmre varandra på ett traditionalistiskt vis.

Ledarskribent Izabella Nilsson Jarvandi