Izabella Jarvandi: Män som bor med mamma vid 30 ska inte föröka sig – biologiskt eller socialt

Ledarredaktionen: Min krönika om åldersskillnader har tillsammans med flertalet andra uttalanden jag gjort, lett till att jag blivit kritiserad. Det har funnits en tydlig och gemensam nämnare mellan de personer som, de tre senaste åren, ifrågasatt varför jag tycker att män bör vara äldre och mer framgångsrika än kvinnor i romantiska relationer. Jag talar om en grupp personer, som ofta undrar varför jag tycker att kvinnor ska kunna vara hemma med barnen. Denna grupp människor hävda att kvinnor med den inställningen “är golddiggers”. Svenska kvinnor ger tyvärr upp sin fertilitet för att arbetar som djur med sin hormonella, kanske delvis för att denna grupp kritiker inte har någonting att erbjuda dem beträffande trygghet och stabilitet utifall de blir gravida.

Den gemensamma nämnaren är att dessa personer tillhör den, enligt mig mest förfallna demografiska gruppen, Unga Vuxna Män som lever som barn. Oftast är de mellan 20-30 år, och lever hemma hos mamma bara för att bli upprörda när jag och mina med-kvinnor säger “nej, tack”. Jag säger det med ett tonläge som insinuerar att “det skulle aldrig komma mig för” men jag tänker låta trevlig ändå för jag är en försiktig kvinna.

Jag tycker om att påminna mina väninnor, så ofta jag förmår, om att vår kollektiva uppgift är att sålla ut dåliga män. Filosofen Stefan Molyneux har till exempel, i sin podcast Freedomain radio, berättat om hur kvinnor i det brittiska samväldet, under bland annat första världskriget, delade ut vita fjädrar till de män som var för fega för att ta värvning i imperiets krigsmakt. Kvinnorna vill helt enkelt markera vart de satte sina standards: De brittiska kvinnorna ville ha män som försvarade dem gentemot fienden och som byggde starka och rika samhällen. Svenska kvinnor skulle behöver sätta samma krav på de män som de låter sig bli gravida med.

En insikt som jag gläder mig är att allt fler kvinnor runt omkring mig börjar inse att vi inte bara stjälper oss själva och de potentiella barn vi kan få genom att låta en horribel killsmak styra oss, men även att vi skapar dåliga förutsättningar för nästa generation att skydda och bygga en stark konservativ nationalstat.

När vi kvinnor befatta oss med lurendrejare, morsgrisar och feminiserade losers kan vi inte kalla oss för nationella eller konservativa. Jag tycker helt ärligt att det strider mot den lilla heder och det samvete som finns kvar i oss – det strider mot den svenska hederskultur som samtliga nationalister och konservativa vill påstå att de har. Jag talar alltså inte bara om kvinnornas impulsiva, irrationella val av män, utan om ett stort antal män i samhället och deras brist att kunna erbjuda kvinnor någonting alls, socialt, ekonomiskt eller en allmän känsla av trygghet.

Den ekonomiska krisen som nu allt mer blir en realitet kommer inte heller att göra det lättare för personer som slarvat med socioekonomisk planering – och då även beträffande val av partner!

Det är verkligen inte med ett ressentiment mot män som jag skriver detta, utan med hård kärlek. Våra fina, fantastiska svenska män, utsätts för en de-maskulinisering som heter duga! Dekadensen är total men jag konstaterar även att vi alla är barn av vår tid – barn som blivit vuxna. Jag skulle ändå vilja påstå att den vuxna kulturen handlar om att komma till en punkt där andra människor inte har tid att acceptera omogna övervuxna bänisar. Vuxenlivet stämplar ouppfostrade vuxna barn som förlorade fall – åtminstone är det något det bör göra, om vi har standards.

Att en vuxen man inte kan eller förväntas sträva efter någon som helst framgång i livet är mig något otroligt sorgligt. Det förargar mig att se hur så många pojkar blir till män utan varken jobb, utbildning eller någonting annat att hänga i granen.

Utvecklingen beror på att föräldrar och välfärdssamhället curlat dessa unga män i alldeles för många decennier. Kvinnor utsätts åtminstone för den så kallade “duktiga flickans” förväntningar, men tyvärr inte som duktiga fruar och mödrar utan istället som yrkesarbetande kvinnor som försakar sina barn. Männen däremot, som vägrar kämpa för framgång, lider i större utsträckning av många andra åkommor. Psykisk ohälsa exempelvis, som det ofta hålls tyst om tills dess att männen, som är överrepresenterade i vad gäller självmordsfall – de ger helt enkelt upp.

Men riktiga män försöker prestera och uppnå framgång – de fortsätta klättra uppför livets stege, som Sir Edmund Hillary gjorde, när han i Drottning Elizabeths II ära var det första mannan någonsin som besteg Mount Everest, som en symbolisk handling, månaden inför hennes kröning som drottning juni 1953. De vita fjädrarna som de brittiska kvinnorna delade ut måste ha satt en standard för deras män långt efter de stora krigen – därav en kultur om att upphöja en framgångsrik man som vill visa styrka, fysisk och symbolisk, för sitt land och sin drottning.

Men i denna nihilistiska kultur som vuxit fram i vår poststrukturella kontexten, i ett samhälle där idéer om hierarkier är förbjudna, blir det känsligt att tala om framgång. Ett samhälle där kvinnor är mer maskulina än män, och således hotar och förnedrar deras manlighet genom sin blotta existens, dör all dynamik som för samman män och kvinnor. Därför måste samhälle krav och män som når framgång, som Sir Edmund Hillary, adlades av hans drottning, därav titeln Sir.

Ledarskribent Izabella Nilsson Jarvandi