Nyskriven opera av Karin Rehnqvist & Kerstin Perski – STRANDAD

En klassiker har någon gång haft ett uruppförande. Operan Strandad som hade urpremiär på Kungliga Operan den 19 november kommer, med stor sannolikhet, att bli en framtida klassiker.

    Ett drama om sorg om skuld; om skammen, om att överleva och om försoning.

   Detta är inte en opera där ett librettisten  har överlämnat sitt material  till en kompositör som sedan gör stor opera av librettot. Det var Karin Rhenqvst själv som kom med idén och hon har tillsammans med Kerstin Perski utformat librettot. Rhenqvist hade upplevt tsunamin på plats 2004 och ur den händelsen växte denna opera fram. I detta drama är fonden ett vulkanutbrott med tunga, brinnande lavastenar.

Rehnqvist använder kören maximalt, den har samma dramaturgiska roll som hos Aischylos, den bär fram handlingen. Kören kommenterar också i Brechts anda, ett episkt kommenterande, den kliver in och ut ur dramat och följer med i handlingens försoningsprocess.

  Det  är huvudpersonen Maria som skall finna denna försoning. Hennes lilla dotter och make har fallit offer för lavastenarna och dött. Maria rids av skuldkänslor att hon släppte taget om dotterns hand och tvingade in maken i kaoset. Själv har hon överlevt och i denna sorg och skuld åtföljs hon av denna ”Den Andra” som hon för en plågsam dialog med. Dialogen utgör essensen i dramat och bjuder på flera spännande effekter. ”Den Andra” talar med en mycket hög ton och ackompanjeras av en manskör som talar tröstande och försonande och som ligger i ett mycket lågt tonläge. Här anar man influenser av  Gregoriansk sång, enstämmig, rytmiskt fri, ett intimtsamband mellan ord och ton. Lena Willemark som sjunger denna roll är folkmusiker och i mötet med Vivianne Holmberg ,som sjunger Maria och som är skolad operasångare, uppstår en effekt i deras dialog som åskådliggör spänningen inom Maria. En spänning som också bär fram försoningsprocessen.

   Precis som i Kristi Passionsdrama där  de  församlade ropar ”skyldig korsfäst” med höga toner medan Kristus talar med djup bas.

Det bibliska återkommer i dramat. När försoningen slutligen nås hör vi stämmor som sjunger strofer ur Predikaren Gamla testamentet.

Spänningen eller disharmonin förstärks av Rhenqvists musik. Orkestreringen och tonspråket speglar känslorna som river i Maria. Slagverkens dunkande omsluter eftersom de är utplacerade runtom salongen.

Allt är så skickligt sammanbundet;  scenografi, regi, tonspråk, libretto att man köper det lite hastigt påkomna och överdådigt ljusa slutet, där Maria och ”Den Andra” skiljs åt men innan det byter kappor med varandra ; en symbolisk ges för att visa att sorgen aldrig kommer lämna Maria helt och den blommande scenen inger hopp.

    Tage Tallqvist