Krönikör Erika Stensson: Förslumningens demografi
Tänker på hur demografin har förändrat boendemiljön för många svenskar de senaste decennierna . Tydligast upplevde jag den förändringen i området där min förra bostad låg. Platsen är det mytomspunna, inom vänstern så glorifierade Möllevången och Nobeltorget i Malmö, ett mångkulturellt centrum för vänsterbohemer. Jag tänker på vilken otrolig utveckling detta område gått till mötes. Från början var det fattigkvarter med barnrikehus därefter blev det ett område för svensk arbetarklass och i viss mån för socialgrupp tre ( som underklassen kallades under Socialdemokratins glansdagar).
När jag flyttade dit var det ett ställe för konstnärsbohemer och för vänstern såklart, det är snart tjugo år sedan. Mitt hus var relativt lugnt och min gata likaså. En och annan missbrukare och lite misär såg man, några oroliga existenser som ibland skrek om nätterna hörde man och lite kriminella gäng sprang runt och gjorde affärer men i stort sätt var det rätt stilla. Mitt hus var nästan lite sovande med sin lätt fallfärdiga look och den vackra 30- tals interiören. Bredvid mig bodde en mycket gammal dam som efter några år började ringa på hos mig och tro att hon bodde i min lägenhet och sen bodde några barnfamiljer och några konst och musikmänniskor där. Alla var rätt anonyma för varandra men trevliga när man möttes i trappan. Minns att jag tänkte att här ska jag landa lite och jag gillade min shabby chicstil jag skapade i min lägenhet.
Sedan dog den gamla damen och med henne försvann några barnfamiljer och det flyttade in ett gäng högljudda 80 – talister in i huset och tog över det med sina fester. En person började deala cannabis och psykedelisk svamp i stor skala och så var huset inte så lugnt längre.
Detta sammanföll ungefär samtidigt med den stora flyktingvågen av mellanösternmän på 2010- talet. I ett slag ändrade den gemytlige tobakshandlaren på gatan nedan affärstrategi och började med illegal spritförsäljning. En frenetisk sprithandel med bilar på tomgång halva nätterna och oroliga, lynniga grannar som satte på och av musik under dygnets alla timmar växte fram. Utländska män pratskrek i sina mobiltelefoner satta på högtalare utanför mina dåligt isolerade fönster. Jag blev nästa utbränd av att bo där då ljudvolymen ibland var så öronbedövande.
Jag flyttade så äntligen 2016. Och nej, jag har inte saknat denna gata och detta hus med den egensinnigt familjära hyresvärden som helt godtyckligt satte sina hyror efter var hans tillfälliga sympatier låg. Men jag tänker på dem som inte har möjlighet att flytta från sånna områden av ekonomiska skäl och jag tackar min lyckliga stjärna att jag kom därifrån för numera sprängs det en del i området också…
Skribent Erika Stensson
