Prenumerera
Prenumerera

NEDSLAG I FILMHISTORIEN

Blow-up , en brittisk film från 1966 av Michelangelo Antonioni.

        En film fylld av symbolik

    En film fylld av 60-talsatmosfär, av den anda som var 60-talet. London, det är fotografen Thomas vi möter. Han har tillbringat natten med hemlösa som han planerar att skildra.

    Vi ser honom återvända ur denna undre, dystra men verkliga värld till en mondän värld som är Swinging London. Twiggy-tjejer i minikjolar, drogfester, p-piller och fri sex. En värld som består av människor som bara är individer utan sammanhang. Thomas, som återvänder från de hemlösa, verkar söka efter ett sammanhang i sin egen tillvaro och finner sig leta förgäves.

   Vi ser honom fotografera ett antal modeller i sin studio. Sedan lämnar han studion och irrar egentligen planlöst omkring utan mål i denna värld där allt är en jakt på njutning. Han verkar själv jaga efter något.

   Vid ett tillfälle köper han en stor propeller i en antikshop, på vägen passeras han av en öppen bil fylld av vitsminkade uppspelta och vilt tjoande mimare.

Under detta planlösa irrande kommer han till en park som är nästan öde, förutom ett par som kysser varandra, som Thomas fotograferar på långt håll.

Kvinnan, Jane, lägger äntligen märke till hans närvaro, och, mycket upprörd, ber hon honom om negativen; men Thomas smiter iväg. Jane hittar honom senare på eftermiddagen och går så långt att hon erbjuder sig själv till honom: Thomas ger henne en filmrulle, men det är inte den han just har använt. Han framkallar senare fotografierna av parken och inser genom successiva förstoringar  att han faktiskt har sett ett mord. I bakgrundsgyttret på en tidig bild skymtar han en man med en pistol. På ett foto, taget sedan paret har försvunnit, kan han urskilja den manlige kärlekspartnerns lik.

Han går till platsen på natten och upptäcker liket som hans fotografier har avslöjat för honom.

 Det är nu surrealistiska, absurda och gåtfulla element börjar smyga sig in i hans vardag.

Väl hemma finner han sin studio tom: alla hans bilder och negativ har stulits. Förvirrad söker han råd hos sin förläggare och vän, men förgäves. När han är ute och kör med sin lyxbil ser han kvinnan igen av en slump och följer efter henne till en klubb, där en Yardbirds-konsert äger rum. Publiken är apatisk och likgiltig ända till gitarristen Jeff Beck slår sönder sin gitarr och kastar halsen in i publiken. Då blir det ett våldsamt tumult och slagsmål om gitarrhalsen. Han lyckas ta den och jagas av publiken, och kommer undan sina förföljare. Sedan kastar bort denna träbit som visar sig vara värdelös, samtidigt som han har tappat bort kvinnan.

Han återvänder till platsen i parken och buskaget där liket låg och nu är liket borta. Då går han därifrån.

Gruppen med mimare, som redan hade dykt upp i början av filmen, befinner sig en bit bort i parken fullt upptagna med att spela tennis utan racket och boll. Några spelar och några är publik som följer den osynliga bollens alla turer över nätet. Kamerarörelserna följer den osynliga bollens väg och precis när den hamnar på gräsmattan, framför Thomas, blir han delaktig i pantomimen: och för första gången i filmen lägger han ifrån sig kameran och med det blir han en del av den gåtfulla verklighet han tidigare bara iakttagit och skildrat genom kameralinsen. Han avsäger sig därmed sin egen blick som fotograf, han springer mot punkten där den imaginära bollen har landat, hämtar den och kastar tillbaka den på planen.

   Strävan efter att hitta svar i en tom och ytlig värld fördjupar sig till en existentiell gåta. När filmen så tonar ut har Thomas resignerat inför en verklighet han inte förstår.

 Kulturkrönikör Tage Tallqvist