Izabella Jarvandi: Pressfriheten dör vid nyåret

I oktober 1766 antog ståndsriksdagen tryckfrihetsförordningen. Den fria pressen har således gamla anor i Sverige. Den 16 november 2022 beslutade riksdagen att den svenska pressfriheten ska börja avvecklas. Alternativa journalister, som vill granska och avslöja makthavarna, granska staten samt dess bundsförvanter kommer att få väga mellan journalistikens granskande uppdrag och att inte hamna i fängelset från och med 1 januari 2023. Nu är det inte bara sociala konsekvenser såsom censur, uthängningar och den allt minskade tabun kring kritik mot staten som håller en hake på oss inom den granskande journalistiken. Trots att det påstås vara en grundlagsskyddad rättighet kommer granskande journalister, med hjälp av lagen mot utlandsspioneri, riskera flera års fängelse.

Vare sig det gäller mörkade pedofila brott bland soldater i Afghanistan, ryska påståenden om illegala avrättningar i Ukraina – är risken stor att en journalist kan åtalas om uppgifterna som uppdagas skadar Sveriges relation till allierade länder eller mellanstatliga organisationer. Den föreslagna lagtexten lyder:

“Som tryckfrihetsbrott anses spioneri som innebär att någon för att gå främmande makt tillhanda obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande svenskt försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut, eller något förhållande i övrigt, vars uppenbarelse för främmande makt kan medföra men för Sveriges säkerhet”.

Med andra ord, kommer en journalist kunna pekas ut som spion för att denne skapa problem för den svenska statens makt. En stat, oavsett färg på dess regering, ska inte ha makten att trolla fram och bort grundlagsskyddade rättigheter. Kan man verkligen kalla det som sker för demokrati och är Sverige fortfarande en demokrati? Bara för att diktatorn är förhållandevis snäll mot oss betyder det inte att är demokratisk. Vi har dock stora problem i det svenska samhället med att förstå att snällhet inte är synonymt med demokrati eller att totalitarismen inte skyltar med drakoniska åtgärder dagarna i ända.

Det är egentligen ganska självklart, och gemene man älskar att dela memes med bilder från 30-talet där bara en person i ett folkhav står och vägrar göra en romersk hälsning i det tyska folkhavet. I skolan älskar svenska lärare att tala om hur “nazisterna var folkvalda”… Det stämmer mycket väl, men än bättre vore det väl om böckerna aldrig skrivs, för då behövs inte bokbålen. Om inläggen aldrig publiceras behövs inte censuren, och om revolutionen aldrig vaknar kan bödeln gå i pension.

Staten gör nu allt för att tysta opposition som de anser är skadlig. MoD:s partiledare Andreas Sidkvist ordnade exempelvis en manifestation med 20 person utanför riksdagshuset den dag lagen klubbades igen. Nu hotas han med åtal om brott mot allmän ordning för en fredlig manifestation.

Lagförslaget innebär emellertid inte bara att informationsröjande som skadar Sverige kan bestraffas, utan vår ”relation till andra länder” ska också skyddas. En journalist som uppdagar var ett anal Natoland begår för krigsbrott och därmed skadar relationen mellan Sverige och detta land kan således lagföras för avslöjandet.

De så kallade ”tryckfrihetsbrotten” som man gång på gång i lagtexten refererar till blir alltmer verkliga och desto svårare att definiera och ta på. Vart kommer gränsen att gå? Hur mycket kommer framtida generationer att veta om den historia vi just nu skriver? Sverige, USA, Ryssland, Ukraina, Turkiet och alla så många fler av världens alla länder emellan när vi snart inte kommer kunna skriva och rapportera fritt om vår samtid? Vad kommer vi som skribenter och reportrar att få skriva om? Vad får man ställa för frågor som programledare? Vad får man filma som kameraman? Vad får man kommentera som samhällsdebattör? Vem eller vilka är det man vill sätta bakom lås och bom? Hur mycket är vi beredda att offra för sanningen?

Den tyska journalisten Alina Lipp riskerar flera års fängelse för att hon rapporterat om rysslandsvänliga stämningar i Ukraina. Här är vi idag gällande den europeiska pressfriheten.

Somliga gillar att tala om hur de själva skulle varit just den där mannen som stod i folkmassan på 30-talet och vägrade hälsa Hitler. Men nu är sanningens stund kommen, det är dags att bevisa att denna principiella vilja gäller när demokratin nu är hotad på riktigt.

Med det sagt det är lätt att se på stora händelser som denna med en dyster inställning. Jag skulle dock vilja flagga för den karaktärsutmaning vi nu ställs inför. Det är inte bara på samhällsnivå, utan på den allra djupaste och för den nedhyschade västerlänningens mest intima nivå som vi utvecklas.

Ledarskribent Izabella Nilsson Jarvandi