Prenumerera
Prenumerera

Ett hundraårsminne kring Svenska Akademin

   

Det är i år hundra år sedan Fredrik Böök valdes in i Svenska Akademin. Han var då professor i litteraturhistoria i Lund. Hans monografi över Stagnelius 5 år tidigare hade hyllats som ”skarpsinnig och allsidig”. Några år efter inträdet i akademin skrev han boken ”Från Europas brandplatser” som hyllades av en enig kritikerkår ”för en alltmer utvecklad stilkonst och analytisk skärpa”.

   Låt oss då hoppa fram till 1953 då Fredrik Böök ger ut boken ”Rannsakan”. Nu är det annat ljud i skällan eller ska vi säga skället, ty boken blev utskälld efter noter.

   Ivar Harrie skriver i Expressen att ”det låter otäckt förljuget” och beskriver Bööks text som ”drypande sirap” och avslutar med orden ”man må fördöma hans ideologi, man må kräkas åt hans salvelse”. I Vecko-Journalen skriver Stig Ahlgren att Bööks ”samvete accepterar nazismens biverkningar som krig, blodbad och ofrihet”.  I Stockholmstidningen skriver Erik Hjalmar Linder om hans sanningssökande –”vilket om något är en styggelse”. Sist men inte minst tar Herbert Tingsten i Dagens Nyheter itu med den böökska självrannsakningen ”som skulle kunna bli gripande, om den inte utformades så oärligt och smaklöst”. Tingsten erkänner dock Bööks begåvning ”Stilen, associationerna, vitaliteten är lika strålande som förr. Tarvligheten likaså”.

  Något hade hänt sedan 20-talet som hade förvandlat denne man till en paria.

    För att få reda på det får vi gå tillbaka i tiden, till den 10 maj 1933. Platsen är Opernplatz Berlin. 40 000 personer är församlade, när  nazistiska studenter bränner böcker på ett stort bål.

  Bland de brända fanns författare som Tomas Mann, Heinrich Mann, Alfred Döblin, Vicki Baum, Jaroslav Hašek, Franz Kafka, Erich Maria Remarque, Robert Musil och Erich Kästner som var på plats och såg sina egna böcker brännas. Bland de icke-tyska författarna hittar vi namn som Jack London, Ernest Heminway och Martin Andersen Nexø.

      Om detta spektakel skriver Böök följande: ”Elden är ett renande element, och midnattsbålet framför universitetet får utan tvivel många verkningar, som blott den förtorkade fackmannen, den bornerade estetiska specialisten kan vara hågad att beklaga”. Man bör betänka i detta sammanhang att den recensenten Böök säkert hade skrivit recensioner om de flesta som nu hamnade på bålet.

 Han ändrar sig inte efter Kristallnatten utan ger 1940 ut skriften Tyskt väsen och svensk lösen (1940) där han hoppas och tror på tysk seger i kriget.

    Här har vi förklaringen till att han blev så utskälld 1953.

    Det hade stått en annan svensk vid bokbålet. Det var Hjalmar Gullberg och han blev en glödande antinazist.

Gullberg var konservativ och hans antinazism växte fram ur hans konservativa grundsyn.

    1940 skriver Gullberg dikten Död amazon till ett äreminne över Karin Boye som just begått självmord.

      Nu, kanske många undrar hur Fredrik Böök kunde hamna så snett. Han hade ju dock skrivit en bok om Oscar Levertin och i flera essäer lyft fram honom.

    Svaret hittar vi i följande rader skrivna 1929 två år efter Georg Brandes död: ”Den kyliga, kritiska, betingade, som utmärker så många berömda judiska skriftställares förhållande till sitt fädernesland som urskiljes t.o.m. hos Beaconsfield1 och som t.ex. hos Heine och Brandes röjer sig i en mer mindre skickligt dold antipati mot de omgivande miljön – av allt detta finnes hos Levertin inte det ringaste spår.”

    Detta förklarar varför professor Bööks Rannsakan mottogs med sådan djup misstro.

          Tage Tallqvist

1 Benjamin Disraeli som grundade det Konservativa Partiet adlades som earl Beaconsfield.

Det är i år hundra år sedan Fredrik Böök valdes in i Svenska Akademin. Han var då professor i litteraturhistoria i Lund. Hans monografi över Stagnelius 5 år tidigare hade hyllats som ”skarpsinnig och allsidig”.

    Några år efter inträdet i akademin skrev han boken ”Från Europas brandplatser” som hyllades av en enig kritikerkår ”för en alltmer utvecklad stilkonst och analytisk skärpa”.

   Låt oss då hoppa fram till 1953 då Fredrik Böök ger ut boken ”Rannsakan”. Nu är det annat ljud i skällan eller ska vi säga skället, ty boken blev utskälld efter noter.

   Ivar Harrie skriver i Expressen att ”det låter otäckt förljuget” och beskriver Bööks text som ”drypande sirap” och avslutar med orden ”man må fördöma hans ideologi, man må kräkas åt hans salvelse”. I Vecko-Journalen skriver Stig Ahlgren att Bööks ”samvete accepterar nazismens biverkningar som krig, blodbad och ofrihet”.  I Stockholmstidningen skriver Erik Hjalmar Linder om hans sanningssökande –”vilket om något är en styggelse”. Sist men inte minst tar Herbert Tingsten i Dagens Nyheter itu med den böökska självrannsakningen ”som skulle kunna bli gripande, om den inte utformades så oärligt och smaklöst”. Tingsten erkänner dock Bööks begåvning ”Stilen, associationerna, vitaliteten är lika strålande som förr. Tarvligheten likaså”.

  Något hade hänt sedan 20-talet som hade förvandlat denne man till en paria.

    För att få reda på det får vi gå tillbaka i tiden, till den 10 maj 1933. Platsen är Opernplatz Berlin. 40 000 personer är församlade, när  nazistiska studenter bränner böcker på ett stort bål.

  Bland de brända fanns författare som Tomas Mann, Heinrich Mann, Alfred Döblin, Vicki Baum, Jaroslav Hašek, Franz Kafka, Erich Maria Remarque, Robert Musil och Erich Kästner som var på plats och såg sina egna böcker brännas. Bland de icke-tyska författarna hittar vi namn som Jack London, Ernest Heminway och Martin Andersen Nexø.

      Om detta spektakel skriver Böök följande: ”Elden är ett renande element, och midnattsbålet framför universitetet får utan tvivel många verkningar, som blott den förtorkade fackmannen, den bornerade estetiska specialisten kan vara hågad att beklaga”. Man bör betänka i detta sammanhang att den recensenten Böök säkert hade skrivit recensioner om de flesta som nu hamnade på bålet.

 Han ändrar sig inte efter Kristallnatten utan ger 1940 ut skriften Tyskt väsen och svensk lösen (1940) där han hoppas och tror på tysk seger i kriget.

    Här har vi förklaringen till att han blev så utskälld 1953.

    Det hade stått en annan svensk vid bokbålet. Det var Hjalmar Gullberg och han blev en glödande antinazist.

Gullberg var konservativ och hans antinazism växte fram ur hans konservativa grundsyn.

    1940 skriver Gullberg dikten Död amazon till ett äreminne över Karin Boye som just begått självmord.

      Nu, kanske många undrar hur Fredrik Böök kunde hamna så snett. Han hade ju dock skrivit en bok om Oscar Levertin och i flera essäer lyft fram honom.

    Svaret hittar vi i följande rader skrivna 1929 två år efter Georg Brandes död: ”Den kyliga, kritiska, betingade, som utmärker så många berömda judiska skriftställares förhållande till sitt fädernesland som urskiljes t.o.m. hos Beaconsfield1 och som t.ex. hos Heine och Brandes röjer sig i en mer mindre skickligt dold antipati mot de omgivande miljön – av allt detta finnes hos Levertin inte det ringaste spår.”

    Detta förklarar varför professor Bööks Rannsakan mottogs med sådan djup misstro.

          Skribent Tage Tallqvist

1 Benjamin Disraeli som grundade det Konservativa Partiet adlades som earl Beaconsfield.