Izabella Jarvandi: Statens pengar är slut -starka familjer och äktenskap är framtidens skyddsnät
Ledarredaktionen: Finansminister Elisabeth Svantesson (M) målar, i enlighet med bankernas spådomar, upp en dyster bild av Sveriges ekonomi vid dagens presskonferens om budgeten. Inflation, lågkonjunktur… Det var många år sedan Svensson lärde sig de begreppen i skolan, och han har inte tid att tänka på pessimistiska nyheter en taco-tisdag som denna! Men även om Svensson blundar för sanningen kvarstår verklighetens realitet. Det blir inga sänkta skatter, räntorna stiger, priserna stiger för hushållen inköp, och i synnerhet singelhushållen med barn, har för små marginaler för att klara detta.
Men åter tillbaka till Svenssons verklighet…
Barnen ska hämtas från skolan, och skjutsas till träningarna. Det må vara något fruktansvärt dyrt med bensinen, men politikerna har sagt att de ska lösa det. Att finansministern enbart kunde erbjuda något enstaka krona på en drivmedelspriser som ökat med över 10 kronor på 2 år. Det tänker knappt den snittliga hushållsföräldern när densamme överblickande artikeln om budgetpropositionen i morse. Det får funka med den billiga lilla köttfärs-rullen från Irland, maten är dyr oavsett… Men det finns ju alternativ? I värsta, eller kanske bästa fall får tacon bli vegansk!
Det blir nu allt mer tydligt att statens pengar är slut – de borgerlige regeringen tiger nu om det elpristak de utlovat, och talar istället om fjuttiga 50 till 75 öre per förbrukad el-timme. Kommuner och landsting krävde uppemot 25 miljarder för att klara utgifterna, de fick ca 6 miljarder.
Men Svensson har inte tid att tänka på den rådande ekonomiska krisen. Inte heller har han makten att förändra den som det ser ut nu – han gjorde vad han kunde genom att rösta blått och propagera online. “SD eller M 2022”, skrev han på Flashback. “Det var inte John och Benny som sköt”, kommenterade han på Twitter.
Så ser verkligheten för många svenskar ut idag, och enligt finansministern själv går vi mot ännu tuffare tider. Hur ska det gå för herr eller fru Svensson, som är skilda och har två barn? eller aldrig haft en seriös relation till barnets andre förälder. Vad hade han/hon möjligen kunnat göra annorlunda i sitt liv? Någonting måste trots allt skilja den moderna låg- och medelinkomsttagaren från hans förfäder som på något udda vänster, eller borde jag kanske säga höger, överlevt både fattigdom och krig.
Till skillnad från sina fattiga förfäder har de moderna bönderna, som jag gillar att kalla oss vanliga låg- och medelinkomsttagare, haft råd att leva ensamma i ett hushåll. Faktum är att Sverige är det land som har flest ensamhushåll i världen, enligt undersökningar från SCB några år tillbaka. En kombination av att familjebildning och relationer hamnar allt längre ner på prioriteringslistan, långt under prioriterade områden som ofta öppet tituleras som vardagslyx, självkärlek och personligt utrymme. Bortskämda som vi är har vi hittills haft råd att vara singlar. Vi har haft råd att må psykiskt dåligt och kanske rentav bete oss som as mot familj och vänner om vi så skulle vilja. Förr var familjen och den sociala närmiljön det socioekonomiska skyddsnät som fanns.
Till min konservativa lycka börjar svenskens introverta och vägra-sitta-bredvid-en-främling-på-bussen-attityd bli en klassfråga. Att skilja sig från sin partner för att man inte är nykär längre, eller att lämna mamma på ålderdomshem för att man inte orkar ta hand om henne. Plötsligt, är mamma och barnens pappa inte bara lösa relationer som alla andra utan en viktig del av vår överlevnad. Inte heller har man råd att riskera en förlust av sitt jobb, nu måste man höja arbetsmoralen och sluta släpa fötterna i backen.
Nog för att den ekonomiska krisen är ett absolut svek av våra politiker, men precis som att den kunde ha förutsatts av dem kunde vi medborgare ha insett värdet av varandra lite tidigare. Att kalla politiker och makthavare för dumma, naiva och falska människor är inte annat än en projektion i ett samhälle som agerar som jag ovan beskrivit.
Man behöver inte vara Pythagoras för att räkna ut att det inte är speciellt smart att försumma folkgemenskapen, liksom sina privata relationer för att sedan lägga hela sitt liv i statens händer. Samma stat, samhälle och politiker som vi älskar att kritisera i teorin litar vi på i praktiken.
Miljörörelsen talar om att politiker och stora kapitalistiska företag driver oss mot jordens undergång. Nationalister talar om hur samma personer byter ut vårt folk, och socialliberaler talar om att nazism och fascism är på väg att ta över vårt samhälle. Säg mig, hur många av oss gör någonting för att säkra våra livssituationer så att vi slipper förlita oss på samma maktelit vi vänder oss emot? Om dagens revolutionära rörelser fick makten, hade de verkligen haft råd att vända sig mot makteliten?
Att hänge sitt liv åt en kamp för samhället, vad den än må innebära, utan att säkra sina egna tillgångar ekonomiskt genom en stark familjebildning är inte hållbart. Det grundar sig i ett irrationellt, bortskämt beteende. Det grundar sig i en svensk som i slutet av dagen hoppas att ekonomiska tak och bidrag ska rädda honom. Låt mig avslutningsvis, utan ironiska kommentarer, råda dig att säkra en framtid för dig själv och dina barn, en existens för någon typ av svenskt samhälle genom att stärka gemenskapen. Det är ett stärkande som börjar redan i ditt hushåll!
Ledarskribent Izabella Jarvadi
