Den så kallade höger-och vänsterskalan med rötterna i den franska nationalförsamlingen från revolutionsåret 1789 har betecknat den huvudsakliga ideologiska uppdelningen inom politiken sedan den liberala demokratins genomförande. Uppdelningen speglade länge verkliga motsättningar i samhället och det fanns en rationalitet i att använda höger-och vänsterskalan som en prism varigenom man betraktade politiken. Dikotomin innehöll emellertid alltid en potential att utnyttjas som ett verktyg för att härska genom söndring. För de som vill bryta upp ett folks enhet genom att spela på verkliga eller konstruerade motsättningar erbjuder den liberala demokratin oändliga möjligheter. Att höger-och vänsterindelningen medvetet används som både polariseringsinstrument och styrverktyg har blivit allt tydligare med framväxten av globalisternas överstatliga maktstruktur. Med uppkomsten av en global maffia och dess maktutövning kan vi se hur vänstern används för att driva vissa delar av agendan medan högern används för att driva andra delar av den.

Ett typexempel på den hegelianska dialektiken med ”problem-reaktion-lösning” som metod ser vi när vänsterns gränslösa migrationspolitik resulterar i ökad brottslighet och otrygghet som leder till krav på ”lag och ordning” vilket högern sedan levererar i form av en utbyggd polisstat. Se bara på Tidöavtalets delar om ökade polisiära befogenheter till följd av den etnifierade gängbrottsligheten som exploderat under vänsterstyret. Ett annat exempel såg vi under den så kallade pandemin när mediadrevet gick mot vänsterregeringen för den påstått valhänta hanteringen av Covid-19 och högerpartiernas krav på extrema tvångsåtgärder för att ”kontrollera viruset” (egentligen befolkningen). Allra längst i fråga om tvångsåtgärder gick Sverigedemokraterna. Efter påtryckningar såväl externt som internt infördes alltfler inskränkningar av medborgarnas mötes-och rörelsefrihet. Internationellt tillhörde nationalkonservativa och högerorienterade regeringar som i Ungern och Polen de mest repressiva under globalisternas pandemioperation och stod inte långt efter skräckexempel som vänsterliberala Kanada och Nya Zeeland. Ibland spelar högern och vänstern helt öppet i samma lag.

En annan aspekt av höger/vänsterkulissen är dess funktion som ett polariseringsverktyg kring olika symbolfrågor som avleder medborgarnas uppmärksamhet från de verkligt avgörande frågorna: globalisternas makt och övergripande målsättningar. Hit kan vi räkna frågor som hbtq, feminism och abort där vänsterns excesser skapar förutsägbara motreaktioner bland konservativa väljare som sedan kanaliseras till en av globalisterna godkänd politisk kandidat på högerkanten som uttalar självklarheter om vikten av familj, äktenskap, traditioner osv. Det mesta av polariseringen kring dessa symboliskt laddade frågor handlar om att flytta fokus från den boll som globalisterna för närvarande är på. När globalisterna trollar med vänsterhanden gäller det att ha koll på vad de gör med högerhanden. De motkandidater som brukar segla fram efter vänsterns härjningar, vare sig de heter Donald Trump eller Georgia Meloni, ägnar sig emellertid alltid bara åt symptombehandling och adresserar aldrig roten till sjukan. Trots det tillåter sig nationella och konservativa att bli manipulerade gång efter annan till att knyta förhoppningar till och stödja oppositionspolitiker som bär globalisternas kosherstämpel. Förmågan att lära av tidigare erfarenheter verkar lysa med sin frånvaro.

Generellt är också kunskapen om globalisternas modus operandi beträffande kontrollerad opposition bristfällig. En viktig aspekt som jag tror många missar är att svartmålning och polariserande retorik i media ingår som centrala ingredienser vid skapandet av en kontrollerad opposition. Makteliten vet att många dissidenter kommer att reagera med en ryggmärgsreflex och stödja den kandidat som demoniseras i media utan tanke på att de reagerar enligt förväntan på de globalistiska spinndoktorernas stimuli. Resultatet av denna ”blinda fläck” blir att dissidenterna faller i farstun för falska dikotomier och falsk opposition varje gång. Höga på ”hoppium” har exempelvis en ansenlig skara av dem lurats att tro att Putin är motståndare till globalisternas agenda pga regimens traditionalism-lajv och Västmedias hetsande när sanningen är att Ryssland är djupt nerbäddat i globalistträsket. Plandemi, den fjärde industriella revolution, Agenda 2030, folkutbyte och multikulti, Putinregimen är med på rubbet. Dessa godtrogna individer letar dock desperat efter minsta tecken som kan bekräfta deras vanföreställningar: ”Titta, Putin fördömer HBTQ” men sedan blundar de för att 8000 moskéer byggts i Ryssland de senaste åren och att landet svämmas över av icke-vita migranter. Lenins citat om att det bästa sättet att kontrollera oppositionen är att själv leda den tål att upprepas. Dessutom borde George Orwells klassiker ”1984” vara obligatorisk läsning för alla sanningssökare. I boken visar sig den förhatliga motståndaren till Storebror vara en ren skapelse av regimen själv. Att inför en fråga presentera två falska falska narrativ att få befolkningen att dela upp sig efter används systematiskt av maktelitens psyop-specialister. Ryssland kontra Ukraina eller Öst kontra Väst är bara det senaste exemplet där vi förväntas välja mellan två dåliga alternativ som i princip bara utgör två sidor av samma NWO-mynt. Att avvisa den falska dikotomin och finna en tredje väg verkar knappt föresväva någon.

I de avgörande frågorna som rör globalisternas grundläggande agenda är högern och vänstern rörande överens. Vi ser t.ex. hur det ”nationalistiska” SD har svängt i sin inställning till övernationella organisationer som EU och NATO samtidigt som det ”socialistiska” Vänsterpartiet omfamnat finansoligarkins öppna gränser och massimport av billig arbetskraft. Vi skulle behöva släppa den illusoriska vänster/högerskalan och se den för vad den är: två vingar på samma globalistiska fågel. Det är närmast ofattbart att se hyllningarna som den nya regeringen med Bilderbergaren Kristersson i spetsen fått inom delar av den nationella och konservativa sfären. Det borde vara uppenbart för alla att Riksdagen och de etablerade partierna är fullständigt infiltrerade av de globalistiska intressena och att i det läget sitta och hoppas på Kristersson framstår som mer än lovligt naivt. I Sovjetunionen anordnades också val. I valen kunde du välja mellan kommunistpartiets förstahandsval och deras andrahandsval. Under globalisterna kan du välja mellan deras ”politiskt korrekta” och mediahaussade vänsterkandidater och den kontrollerade högeroppositionen. Skillnaderna mellan de två systemen är försumbara. Den största skillnaden ligger antagligen i befolkningens inställning till eländet. Sovjetmedborgarna visste att de deltog i en politisk teater medan ”normies” i Väst lever i vanföreställningen att deras politiska system är fritt och demokratiskt. Till ”normies” får man tyvärr också räkna många nationella och konservativa eftersom de uppenbarligen fortfarande tror på Åkesson, Meloni, Trump, Lé Pen och de andra kosher-alternativen.

Skribent Dan Zündel