STALINS ANDRA DÖD – Del 1
Hur snabbt förgår inte världens härlighet! Fram till den 5 december 1952 firades i Sovjet en viktig helgdag, ”Stalinkonstitutionens Dag”. Den kallades så ”av Partiet och Folket till ära för dess stiftare och för att visa den oändliga kärleken och tillgivenheten för honom, som organiserade och inspirerade socialismens seger i Sovjetunionen”. I december 1953, ett år efter hans sista tal i oktober 1952 på 19e partikongressen, hette det kort och gott ”Konstitutionens dag”.
Det hade börjat redan här, men det hade kommit små tecken ända sedan hans död i mars 1953 som skulle tyda på en försiktig nyansering i bilden av ”Mänsklighetens Ljus”. De djupt troende märkte ingenting eller anade ingenting. På SKP:s högkvarter på Kungsgatan i Stockholm hyllade C H Hermansson1 den döde som ”Världshistoriens störste vetenskapsman”.
Det hade varit en dramatisk vår. Den 13 januari meddelade Pravda att ett grupp läkare hade arresterats för att de mördat Zhdanov2, försökt mörda Stalin och ett antal andra . De flesta var judar. De utsattes för fruktansvärd tortyr och den antikosmopolitiska kampanjen som pågått sedan 1947 stegrades nu ytterligare.
Men de första och tydligaste tecknen inträffade några dagar efter ”Arbetarklassens Ljus” död i mars.
Då ringer telefonen i hemmet till en av de arresterade läkarna, professor Vovsi. Dottern svarar. Hon hör en officiell röst.
– Professorn undrar om ni mår bra? Han kommer hem idag.
”Professorn”(!) , de senaste månaderna hade han kallats odjuret, mördaren och de vanliga förolämpningarna som vräktes ut över ”folkfienderna”.
Något hade hänt… Kanske är det ointressant om Stalin blev mördad eller inte. Det finns vissa indicier, men de är svaga och det är omöjligt att bevisa. Vi vet visserligen att Beria3 såg till att det inte kom någon läkare till hans sjukbädd. Han fick ligga där hjälplös och förlamad, oförmögen att ta hand om sig själv. Lavrentij Beria hade kanske kunnat rädda honom genom att se till att läkare kom fram i tid, men återigen – det är svårt att bevisa.
Det som däremot går att bevisa och som borde ha analyserats och diskuterats är mordet på Stalinkulten som blev en omvälvning av gigantiska mått och som innebar att världskommunismen dels splittrades och dels förlorade sin monolitiska maktställning.
Det finns ett stort VARFÖR! Varför mördades Stalinkulten?
Terrorn avskaffades i princip i och med Stalins död 1953. I princip ska vi tillägga. Det rullade på en del avrättningar i gammal stalinistisk stil. Malenkov4 var väldigt ivrig att driva på avrättningarna av Riumin5 och Abakumov6 för deras iblandning i Leningrad-affären7 och Doktors-komplotten. Lille Nikita8 såg till att Beria blev avrättad i december 1953. Sedan var det stopp. Det blev inga fler Leningradaffärer, Moskvaprocesser9, Slansky-processer10 eller den rättslöshet som kan exemplifieras av Ungern där Rákosis11 skräckvälde tillfogade det ungerska folket stort lidande och stod i förhållande till folkmängden på 10 miljoner inte långt efter Stalins terror. Åren 1950-53, då Rákosi stod på toppen av sin makt, kan sammanfattas som: 1,3 miljoner åtalades, varav hälften dömdes till fängelse, 50 000 arresterades på falska anklagelser, och utan rättslig prövning, 2 350 dödades i summariska avrättningar. Oräkneligt antal fick ruttna bort och dö i polisens celler. En familj av tre drabbades av terrorn och ofta fängslades hela familjer om en medlem i familjen föll i onåd.
1953 det är alltså tre år kvar till Chrusjtjovs ’hemliga tal’. Nåja, hemligt och hemligt, – det sågs till att det läckte ut till CIA som spred nyheten om Stalins fall, hans andra död, i Västvärldens press.
Det ”hemliga” talet hade tagit upp 30-talet och det som kallas Den Stora Terrorn och pekade ut Stalin som personligen ansvarig för terrorn. Han var enligt talet omgiven av en rad medarbetare som levde i ständig skräck för honom. Var Stalin verkligen ensam skyldig? Det var den bilden som nu presenterades av Mikojan12 och Chrusjtjov. Var det Nikita Chrusjtjov som satte stopp för terrorn? Nå, detta stämmer inte, det var Beria som drev på ett program av liberalisering efter Stalins död. I april undertecknade han ett förbud mot tortyr i sovjetiska fängelser, han drev på för en mer liberal attityd mot de ickeryska minoriteterna. Han ville att Öst-Tyskland skulle tillåta liberala ekonomiska reformer. Hans mål var ett demilitariserat Tyskland. Dessutom ville han släppa de politiska fångarna i Gulag men det slutade med att man i stället släppte en miljon kriminella vilket ledde till en våg av brott i Sovjet, detta skulle senare användas emot honom.
Låt oss flytta fram till den 6 maj 1960 för att få ett bättre perspektiv på händelserna som följde. Vid det ståtliga palatslika fängelset Palacio de Lecumberri i Mexico City kör en svart Zil en sovjetisk lyxbil fram till porten. En man kommer ut genom porten och går med bestämda steg fram till bilen. Han stiger in och bilen försvinner till den Tjeckoslovakiska ambassaden. Snart lyfter ett plan på väg till Sovjetunionen med mannen ombord . Han har nu fått ett sovjetiskt pass och framme i Moskva skall han få utmärkelsen Sovjetunionens hjälte av självaste Sjeljepin13.
Manne hette Ramón Mercader och hade tjugo år tidigare mördat Leo Trotskij. Under de tjugo åren han suttit i fängelse hade han hårdnackat vägrat samarbete med polis- och fängelsemyndigheterna. Han var den perfekta sovjetagenten. Han skulle sedan aldrig ge några intervjuer utan tillbringa resten av sitt liv på Kuba. Han kom ut till en värld där den Sovjetstat han arbetat för var mäktigare än någonsin. Det fanns dock en väsentlig skillnad, en mycket stor skillnad, som gav utmärkelsen ett ironisk skimmer. Den man som beordrat mordet var fördömd, fördömd för att ha förföljt och låtit avrätta tiotusentals oskyldiga och – den man som han dödat vars namn gett upphov till det pejorativa begreppet, trotskism, hade försvunnit ur medvetandet i Sovjet.
Däremot började begreppet ”stalinism” användas som något negativt och det skulle stegras ytterligare i Sovjet under ett par år framöver, hjältestaden Stalingrad skulle mycket snart komma att byta namn till Volgograd.
Den hårdföre stalinisten Mercader återvände till ett Sovjet som upplevde en period som gått till historien som Chrusjtjovs töväder. Den skulle pågå så ytterligare några år och få sin kulmen 1962 med publiceringen av Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv.
Något hade hänt!
Om vi nu går tillbaka till läkarkomplotten så var den kulmen på en period som kallas Kampen mot kosmopolitismen. Denna kampanj hade pågått sedan 1947 och haft en klar antijudisk karaktär.
Inte överraskande är Otto Ville Kuusinen14 den som anger tonen i kampanjen. Enligt Kuusinen var ”kosmopolitismen, i motsats till patriotismen, organiskt kontraindicerat för det arbetande folket, den kommunistiska rörelsen. Det är karakteristiskt för representanter för internationella bankhus och internationella karteller, de största aktiespekulanterna - alla som verkar enligt det latinska ordspråket "ubi bene, ibi patria" (där det är bra finns fosterlandet)”.
1948 är året då Israels första ambassadör i Sovjetunionen, Golda Meir, anländer. Hon hyllades entusiastiskt av 50 000 judar som tog emot henne. En av dem var Polina Zjemtjuzjina , Vjateslav Molotovs hustru. Det skulle hon inte ha gjort. Nästa dag sammankallade Stalin Politbyrån och sade upprört att Molotovs hustru var opålitlig. Han krävde nu att hon skulle skickas till läger. Molotov bleknade och bad att få lägga ned sin röst, vilket Politbyrån gick med på. Polina skickades till ett arbetsläger.
Kampanjen mot kosmopolitismen inkluderade även ett korståg i media för att avslöja litterära pseudonymer av judiska författare genom att tillfoga deras riktiga namn inom parentes och därmed avslöja för allmänheten att de var etniska judar
Tretton sovjetjudiska poeter och författare, fem av dem medlemmar av den judiska antifascistiska kommittén, avrättades i Lubjanka-fängelset i Moskva den 12 augusti 1952.
Den 8 februari 1949 undertecknade Stalin resolutionen om upplösningen av Judiska sovjetiska författares förening i Moskva. Denna var förberedd av ordföranden för styrelsen för Sovjetförfattarnas Union- Alexander A. Fadejev.15 Detta följdes av arresteringarna av ett antal judiska författare, såväl journalister och redaktörer knutna till Judiska Antifascistiska Kommittén. De flesta av dem anklagades för att ha spionerat för USA. Två av dem, Miriam Aizenstadt-Zheleznova och Shimon Persov, avrättades.
Boris Eikhenbaum, Viktor Zhirmunsky, Mark Azadovsky, Grigory Byaly, Grigory Gukovsky anklagades av sina egna kollegor vid Pusjkin-huset för att ha skapat en hemlig ”antipatriotisk grupp2, som påstods ha tagit makten vid institutet, såväl som det faktum att de dolde sin verkliga nationalitet och propagerade antiryska tendenser. De förlorade alla sina jobb; Gukovsky arresterades snart och dog i fängelse.
Sedan stängdes Judiska museet i Vilnius, Museet för lokal historia i Birobidzhan, det Historiska och Etnografiska museet för den georgiska judar i Tbilisi; Moskvas radiosändningar på jiddisch stoppades. I februari stängdes Sh. Mikhoels Moskvas Judiska Teaterskola. Sedan likviderades alla judiska teatrar som fanns i Sovjetunionen: i Minsk, Chernivtsi, Birobidzhan; Den 1 december 1949 stängdes den sista judiska teatern, GOSET, i Moskva.
I de sovjetiska satellitstaterna följde man Moskva och satte igång egna kampanjer. I Tjeckoslovakien var det Vaclav Kopecky som höll i taktpinnen. Det var han som drev på för att Otto Sling skulle dömas till döden i Slansky-processen där 11 judar dömdes till döden och omedelbart avrättades. De stod åtalade för zionism, och för att vara västimperialistiska agenter. Ungern och Bulgarien hade sina egna skådeprocesser.
Den fjärde januari 1953 kom en resolution från SED:s fotnot centralkommitté i Berlin som hade rubriken ”Lärdomar av Slansky-processen”, – den kunde ha varit skriven av Goebbels.
Därefter följde Pravdas artikel den 13 januari som skrev att en grupp läkare som hade mördat Zhdanov och hade planer på att mörda Stalin samt ett stort antal Sovjetledare hade blivit arresterade. Hetsen stegrades ytterligare .
Så dör Stalin och allting upphör och upplöses i tomma intet. Läkarna rehabiliteras. Det offentliggörs att de arresterades på fabricerade anklagelser. Det följer ytterligare rehabiliteringar. Marskalk Tuchatjevskij blev fullt rehabiliterad 1957. Bucharins rehabilitering dröjde till 1988. Trotskij blev aldrig rehabiliterad trots att det var han som var mannen bakom Röda Armén.
Det hemliga talet 1956 ledde till en kris i världskommunismen och frågan är: kunde man ha valt en annan väg? I Kina blev , på 70-talet, maoismen lika hårt åtgången som stalinismen under 50-talet.Skillnaden är att här valde man att angripa Mao på ett indirekt sätt. Först rehabiliterar man hans fiende Deng Hsiao Ping sedan rehabiliterar man hans ärkefiende Liu Shao Shi. De fyras Gäng ställde inför rätta och dömdes. Framstående maoister som Chen Po-ta en av de ledande i Kulturrevolutionen dömdes till 18 års fängelse och Kang Shen uteslöts postumt ur partiet. De anklagades för Kulturrevolutionens excesser men den den huvudansvarige, Mao , nämndes aldrig.
Kunde man ha valt samma väg i Sovjet? Kanske. Om man hade plockat ut ett gäng som var ansvariga för det som hände på 30-talet så borde Molotov, Kaganovitj, Malenkov ha suttit på den anklagekades bänk samt ett antal torterare.
Gänget kring Nikita Chrusjtjov var alla ansvariga, men samtliga smet undan sitt ansvar genom att skylla på en död.
Trotskijs banemans, Ramon Mercador, sista ord på sin dödsbädd 1978 handlade om Trotskij : ”Jag hör honom ständigt. Hans skrik. Han väntar på mig på andra sidan!”
Hörde de några skrik på sin dödsbädd – Molotov, Kaganovitj, Chrusjtjov. Och vad väntade dem på andra sidan?
1. Carl-Henrik Hermansson, vanligen kallad C.-H. Hermansson, född 14 december 1917 i Bollnäs församling, Gävleborgs län, död 26 juli 2016 i Stockholm,[3] var en svensk politiker (kommunist). Han var partiledare för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) 1964–1975 (fram till 1967 under namnet Sveriges kommunistiska parti, SKP) samt riksdagsledamot 1963–1985. Han var gift från 1941 med Märta Katz (1916–2001) som han hade två döttrar med.
2. Andrej Aleksandrovitj Zjdanov, född 26 februari 1896 i Mariupol, död 31 augusti 1948 i Moskva, var en sovjetisk kommunistisk politiker och nära medarbetare till Josef Stalin.
3. Lavrentij Pavlovitj Berija, född 29 mars 1899 i Mercheuli nära Suchumi i nuvarande Abchazien, död genom avrättning 23 december 1953 i Moskva, var en sovjetisk politiker och militär av georgisk härkomst.
4 Georgij Maksimiljanovitj Malenkov, född 8 januari 1902 i Orenburg, död 14 januari 1988 i Moskva, var en sovjetisk kommunistisk politiker med makedonska anor. Han blev vald till ordförande i Sovjetunionens kommunistiska parti några dagar efter Josef Stalins död den 5 mars 1953
5. Mikhail Dmitrievich Ryumin Михаил Дмитриевич Рюмин f 1 september 1913 – 22 juli 1954 var biträdande chef för det sovjetiska MGB (Ministeriet för statssäkerhet) som anses ha konstruerat ” doktorkomplotten 1952;
6. Viktor Semjonovitj Abakumov (ryska: Ви́ктор Семёнович Абаку́мов), född 24 april 1908 i Moskva, Kejsardömet Ryssland, död 19 december 1954 i Moskva, Ryska SFSR, Sovjetunionen, var chef för Smersj 1943–1946 och Sovjetunionens minister för statssäkerhet 1946–1951. Abakumov anslöt sig till Röda armén som tonåring och 1923 gick han med i kommunistiska ungdomsförbundet. I början av 1930-talet började Abakumov arbeta för OGPU, senare NKVD .Viktor Abakumov var en av Lavrentij Berijas närmaste män och tog över efter denne 1946. Som chef för nya säkerhetstjänsten anklagades han för att ha bistått Georgij Malenkov och Berija i konstruktionen av den så kallade Leningradaffären. Han ställdes inför rätta 1954, befanns skyldig och dömdes till döden.
7. Leningrad-affären(Ленинградское дело) ägde rum från slutet av 1940-talet till början av 1950-talet mot ledare i kommunistpartiet och högre tjänstemän i Leningrad. Alexeï Kouznetsov och Nikolai Voznessensky var de mest kända offren.
8. Nikita Sergejevitj Chrusjtjov, född 17 april 1894 i nuvarande Ryssland), var en sovjetisk politiker, parti- och regeringschef. Han var generalsekreterare i Sovjetiska kommunistpartiets centralkommittés politbyrå och därmed Sovjetunionens ledare från 7 september 1953 till 14 oktober 1964
9. Moskvarättegångarna eller Moskvaprocesserna kallas tre uppmärksammade rättegångar åren 1936-1938.: Åtalet mot ”de sexton”, åtalet mot det ”sovjetfientliga trotskistiska centret” och åtalet mot ”de tjugoen”. Därtill kan läggas rättegången mot medlemmar av militärledningen 1937 som också kom att prägla den stora utrensningen.
10. Slanskyprocessen var en process i Prag 1952 mot 14 ledande kommunister
11. Mátyás Rákosi född 14 mars 1892 i Ada, Banatet, död 5 februari 1971 i Gorkij i Sovjetunionen, var en ungersk kommunistisk politiker och generalsekreterare för ungerska kommunistpartiet tillika Ungerns de facto diktator mellan 1945 och 1956.
12. Anastas Mikojan var från Armenien . Studerade först – liksom Stalin – till präst men hoppade. Stödde tidigt Stalin och Chrusjtjov efter Stalins död. Hans bror Artiom Mikojan var konstruktör till det berömda MIG-planet.
13. Aleksandr Sjelepin f 1918 var ledare för Komsomol 1952–1958.[5] Han var chef för KGN från 25 december 1958 till 13 november 1961.
14. Otto Ville Kuusinen, eg. Otto Wilhelm Kuusinen (ry. Отто Вильгельмович Куусинен), född 4 okt 1881 i Laukas Finland död 17 maj 1964 i Moskva i finländsk-sovjetisk (kommunist). Han är begravd i Kremlmuren .
15. Alexander Alexandrovitj Fadejev : Алекса́ндр Алекса́ндрович Фаде́ев), född 24 december 1901, död 13 maj 1956 var sovjetisk författare och ordförande för Sovjetiska Författarunionen mellan 1946- 1954. Den tyska utgåvan av romanen Die Neunzehn (1925)[1] brändes på bokbålet i Berlin 1933 . Han är mest känd för sin roman Det unga gardet för vilken han tilldelades Stalinpriset 1946. Fadejev var en varm anhängare av Zjdanovdoktrinen. Fadejev blev deprimerad över avstalinisering och blev alkoholiserad. han begick självmord och skickade ett brev till ledningen där han fördömde den nya ledningen.
