Chefredaktörens teori: Mozart kan ha blivit mördad – frimurarspåret
1953 gavs en bok ut I Sovjetunionen om Wolfgang Amadeus Mozarts död. I boken fastslog författaren Igor Boelza, att bakom den store kompositören blev mördad. I boken Mozart och Salieri beskriver Boelza en konspirations mot Mozart och de hudansvariga var reaktionära element vid hovet och adelsmän. Boelza menar att kompositören Salieri var inblandad i mordkomplotten, och att de märkliga detaljerna kring Mozarts begravning visar på inblandning från hovet i Wien.
Boelza pekade alltså ut Antonio Salieri som konspiratör. Han pekade dessutom ut en hovman, som den egentlige planläggaren. Denne hovman planerade dådet på uppdrag av det Kejserliga hovet och de övre samhällsskikten. Att sedan Mozart begravdes i hemlighet berodde enligt Boelza på att Wiens arbetarmassor skulle ha rest sig i ett uppror.
Boelzas teori låter lite tillkämpad för att utrycka det milt. Varför skulle hovet vilja mörda Mozart. Hans musik var knappast revolutionär. Dock det finns märkligheter som tyder på att Mozart blev giftmördad men av vem eller vilka? Och hur och varför försvann kroppen? Officiellt heter det att den berömde kompositörens kropp bara ”råkade” försvinna och dödgrävaren som mindes var han begravde Mozart dog plötsligt, ergo därför kunde inte graven hittas.
Det har skrivits många biografier över Mozart, faktum är att en av de första biografierna var ingen annan än en danske diplomaten Georg Nicolaus von Nissen1 är framför allt känd för att ha skrivit en biografi över Mozart, vars änka Constanze han gifte sig med 1809.
Von Nissens biografi diskuterar precis många andra biografier från tiden möjligheten att Salieri skulle ha mördat Mozart. Det är värt att notera att många anhängare av Salieri-teorin är marxister eller frimurare. Andra har ägnat stor möda att åt att bevisa att Mozart dog en naturlig död.
Den mest kände moderne biografen, Alfred Einstein2 (d. 1952) som räknas som den främste Mozart-kännaren som också reviderade von Köchels3 verkförteckning, valde att helt förbigå alla spekulationer, indicier och teorier om ett eventuellt mord.
I det som har växt till en omfattande biografisk litteratur kring av historiens främsta kompositörer finns det två uppfattningar eller skolor: Den ena menar att Mozart dog en naturlig död på grund av njursvikt, medan den andra skolan påstår att han mördades av sin vän – och rival, Salieri. Salieri-teorien har haft många anhängare däribland Pusjkin som 1831 skrev ett drama som hette Mozart och Salieri. Detta drama blev senare en opera av Rimskij-Korazkov4 som uruppfördes 1898.
Ryktesspridningen om Salieri som mördare kom att förgifta resten av hans liv.
Det finns en faktor som det är förunderligt tyst om, – frimureriet. Mozart var trots allt åtminstone en tid frimurare. När den mycket omstridde librettisten och operaregissören Peter Sellars4 fick Polarpriset 2014 påtalade han att Haydn, Mozart och Beethoven alla hade varit frimurare. Detta var tydligen centralt för denne man som ägnat sig att förvanska, förfula och fördärva klassiska verk.
Alla vet att dessa frimurare finns men ingen talar om dem. Ibland dyker de upp och det är vid dödsfall då skall de ta över ceremonierna och dyker upp sina ordensdräkter för att ta farväl.
Jag har själv sett flera exempel på just detta, men i fallet Mozart verkar något ha gått galet. Mozarts vänner följde graven till begravningsplatsen. Hans älskade hustru och hans svärmor stannade hemma. Varför hade dessa två kvinnor som så ömt hade vårdat honom valt att stanna hemma?
Varför lämnade vännerna processionen vid ingången till gravgården där en gravgrävare tog över och förde kroppen till graven. Varför?!
Svaret är att Mozart i Trollflöjten avslöjat några av frimureriets hemligheter. Den känslige kompositören hade, när han steg i frimurargraderna, sett vad de vackra fraserna syftade till. Han hade hört om Franska revolutionen och de hemskheter som följde i dess spår.
Mozart ville mot slutet av sitt liv lämna frimureriet, och värst av allt, sett frimurarnas perspektiv, han vill återvända till den Heliga Katolska Kyrkans famn. Straffet för att avslöja frimureriets interna hemligheter var den tiden – och är det än idag – döden och – att den avlidne/avrättade skulle begravas på ett vanvördigt sätt. Därför tilläts ingen delta i jordfästningen. Allt skedde enligt det slutna ordenssällskapets regler.
Till detta har även att väga in Mozarts egna ord. Han var under sin ”sjukdom” övertygad om arr han blivit förgiftad, och att han inte hade långt kvar. Så, har vi även den långe främlingen klätt i grått.
FRÄMLINGEN I GRÅTT
Ett försök till historieskrivning över kompositörens sista dagar i livet måste ta sin början med den mystiska beställningen av ett rekviem, som tydligen fick hans känslige sinne ur balans. Han började grubbla över döden. I juli månad 1791, när Mozarts arbete med Trollflöjten var så gott som avslutat, och repetitionerna inför premiären redan kommit igång, besöktes Mozart av en lång allvarlig främling klätt i grått. Främlingen överräckte ett brev utan avsändare. I brevet får Mozart uppdraget att så snabbt som möjligt komponera ett rekviem. Mozart fick själv bestämma hur stor betalning han ville ha för detta rekviem.
Det påstås numera, att denna beställning i själva verket hade en mycket prosaisk förklaring. Den kuslige budbärarens uppdragsgivare ska ha varit greve Franz von Walsegg, som ville ha ett rekviem komponerat för avlidna hustru och greven sägs ha haft för avsikt att framställa sig själv som upphovsman. Hur det nu än var så accepterade Mozart beställningen, men lade arbetet tillfälligt åt sidan. Han hade vid samma tid fått uppgiften att skriva operan Titus ( La Clemeza di Tito) till kejsar Leopolds kröning i Prag. Just när paret Mozart skulle kliva på vagnen som skulle föra dem till Prag, dök mannen i grått upp ” som ett spöke” berättade Constance senare. ”Hur blir det med mitt rekviem” frågade han. Mozart lovade nu att ta itu med detta så fort de var tillbaka i Wien.
Franz Niemetschek5, tjeckisk professor i filosofi och musikkritiker brukar räknas som Mozarts första biograf. Han berättar i sin biografi att Mozart insjuknade i Prag och där fick behandling under sin vistelse där. Han ”var blek och hade ett sorgset uttryck i ansiktet” skrev Niemetschek.
Mozart började arbeta med rekviet efter sin återkomst till Wien med stor iver men vännerna och familjen märkte att sjukdomen förvärrades och att han var djupt deprimerad. Constanze tog med honom på en tur i Pratern. Hon berättade senare för familjevännen Niemetschek, att ”Mozart började tala om döden, och förklarade att han skrev rekviet för sig själv. Tårar vällde fram i ögonen på den känslige mannen. ’Jag känner definitivt’, fortsatte han, ’att jag inte kommer att vara mycket längre; jag är säker på att jag har blivit förgiftad. Jag kan inte bli kvitt denna idé. Detta nedtecknade samtal är en av hörnstenarna i förgiftningsteorin, upprepade Constanze senare för sin andre make George Nikolaus von Nissen, som återgav det i sin Mozart-biografi. Constanze berättade detta även för musiker- och förläggarparet Vincent och Mary Novello 1929 då de besökte henne i Salzburg.
Mozarts sjukdom varade i femton dagar och ledde till hans död vid midnatt den 5 december. I sjukdomens senare skede svällde hans fötter och händer upp, kombinerat med kräkningar och mycket hög feber. Von Nissen berättar att Mozart var fullt medvetande fram till två timmar före sin död. Varken doktor Closset eller några av de andra läkarna som frimurarorden ornat skrev ut dödscertifikat där dödsorsaken fastställdes och de utförde ingen obduktion. Sedan tog baron Gottfried van Swieten som var högt uppsatt frimurare över begravningsarrangemanget. Det var han som såg till att ingen fick följa med in på begravningsplatsen där Mozarts kropp slängdes ned i en namnlös grav. Så straffas en tjallare.
Från allra första början har både yrkesmän inom medicinen och andra kommenterat dödsfallet med vitt skilda åsikter om anledningen till Mozarts död. Von Nissen räknar upp ett antal sjukdomar som reumatisk feber, tuberkulos, influensa och Graves sjukdom.
De som fortfarande hävdar att Mozart skulle ha dött en naturlig död menar, att han måste ha haft en kronisk njursjukdom, vilket i så fall skulle förklara svullnaderna. Att händerna och fötterna svällde upp berodde i så fall på uremisk förgiftning. Denna teori fördes fram så tidigt som 1905 av den franske läkaren doktor Berraud, som var hög frimurare. Modern rättsvetenskap har emellertid tillfört diskussionen om det eventuella mordet på Mozart nya fakta: Genom analyser av hårlockar som Mozarts fru Constanze bevarade vet vi, att han, när han fortfarande var vid liv, fått sig stora doser med kvicksilver, doser kraftiga nog att leda till döden. Bevisen mot frimurarna är indiciebevisning men mycket stark sådan.
1. Georg Nicolaus von Nissen, född 22 januari, 1761 i Haderslev, Danmark, död 24 mars, 1826 i Salzburg, var en dansk diplomat och författare. Nissen är framför allt känd för att ha skrivit en biografi över Mozart, vars änka Constanze han gifte sig med 1809.
2. Alfred Einstein, född 30 december 1880 i München, död 13 februari 1952 i El Cerrito, Kalifornien, var en tysk-amerikansk musikteoretiker, enavlägsen släkt med Albert Einstein.
3. Ludwig Alois Ferdinand Ritter von Köchel, född 14 januari 1800, död 3 juni 1877, var en musikvetenskapsman, skrivare, kompositör och botanist. Han är mest känd för att ha katalogiserat Mozarts verk i Köchelförteckningen.
4. Denna operaregissör tilldelades Polarpriset 2014. Den stora sopranen Elisabeth Schwarzkopf hade följande att säga om honom: Det finns namn jag inte vill nämna i mitt hem. Säg inte det namnet i min närvaro. Jag har sett vad han har gjort, och det är brottsligt. Som min man brukade säga har ingen hittills vågat gå in på Louvren för att spraya graffiti på Mona Lisa, men vissa operachefer sprejar graffiti över mästerverk.
5. Franz Xaver Niemetschek, född i staden Sadská, Böhmen, 24 juli 1766, död i Wien 19 mars 1849 var en tjeckisk filosof, lärare och musikkritiker. Niemetschek skrev en biografi över Mozart som räknas som den första biografin över tonsättaren.
Chefredaktör Henrik Sundin
henrik@svenskamorgonbladet.se
