Krönikör Erika Stensson: Kriget mot kvinnligheten

Det har diskuterats mycket det senaste decenniet om manlighetens kris, om vilsna pojkar och män som feminiserats och dukar under i vår tid. Ja det är ett verkligt problem som skapar stor obalans mellan könen. Men nu tänkte jag fördjupa mig i kvinnligheten och fråga mig var den liksom tagit vägen?

Att vi går mot ett alltmer könlöst och androgynt samhälle där män och kvinnor byter roller med varandra är ett faktum men att begreppet biologisk kvinna faktiskt håller på att tas bort är också ett faktum. Begreppet ”fittbärare” som ersättare för biologisk kvinna introducerades av hbtq- rörelsen för ett tiotal år sedan. Argumentet var att alla oavsett kön hade rätt att vara feminina. Därefter har även feministrörelsen och majoritetssamhället hakat på och begreppet kvinna i biologisk mening har börjat suddas ut alltmer. Det kan bla noteras på förlossningsavdelningar och i broschyrer där man istället för kvinna använder könsneutrala ”hen” eller ”personen” när man vänder sig till de som ska föda. Det är märkligt då det faktiskt bara är kvinnor som kan föda och det oavsett om de begått könskorrigeringar. Det är endast den biologiska kvinnan som menstruerar och blir gravid. En biologisk man kan inte föda oavsett hur många könskorrigeringar han gör.

Vad är då kvinnlighet, är det bara ett könsorgan? Nej att vara kvinna är att vara mer än sitt kön. Det är erfarenheten av att växa upp som flicka med vetskapen att det kan växa en människa i ens kropp när man blir vuxen. Det är den fysiska erfarenheten av att menstruera och att känna av hormonernas växlingar i form av känslors intensitet under olika perioder, det är att generellt vara mer inkännande för sin omgivning, att bättre kunna läsa av den och emotionellt kunna kommunicera med den på ett uttrycksfullt sätt. Det är en viss mjukhet och en viss tillbakadragenhet och att vara mer selektiv i sina kontakter särskilt i sexuella avseenden med det motsatta könet. Det sistnämnda är av en anledning, den att ett barn kan bli till och med den ett livslångt ansvar.

Men idag premieras den extroverta energiska kvinnan. Hon som tränar och jobbar dygnets alla timmar. Hon som gör kometkarriär och konkurrerar ut män på arbetsmarknaden och som toppresterar i allt hon tar sig för. Hon har inte ett uns underhudsfett på kroppen och hon lyfter nästan lika tunga tyngder på gymmet som män. Hon tar för sig sexuellt och har ingen direkt urskiljningsförmåga, för sex är liksom bara en fysisk aktivitet som vilken som helst och det sägs att man kan stänga av det känslomässiga. För kvinnan i medelåldern (som lanseras hårt i media idag) kan en sån livsstil fungera någorlunda. Efter barnafödandet när barnen växt upp kan kvinnor ägna sig åt karriär mer obehindrat och hårdare fysisk träning är bra för kvinnor i övergångsåldern. Dessutom peakar kvinnor sexuellt i 40- årsåldern och kan ha mer glädje av sex då. Men det förutsätter att kvinnan har en hög energinivå och levt ett känslomässigt stabilt liv tidigare.

För den unga kvinnan och flickan är en sådan extrovert och hektisk livsstil rent ut sagt destruktiv. Att gå emot sin natur och driva sig hårt med träning och karriär skapar ofta utbrändhet och depression. Att dessutom ligga runt urskillningslöst och vänta med att skaffa barn skapar på sikt alienation för den egna kroppen och jaget. Låt kvinnor och flickor vara som de är. Pressa och forcera dem inte. Ställ högre krav på pojkar och män istället. Låt män ta ansvar och bära kvinnorna istället för tvärtom!

Skribent Erika Stensson