Krönikör Erika Stensson: En osynlig generation 70 -talisterna

Det är först i efterhand man förstår tidsandan och att man tillhört en generation av människor som har endel gemensamt. Min generation tidiga 70- talister är en generation präglad av extrem individualism och ett autonomt tänkande. Vi hade 40- talistföräldrar där många särskilt inom medelklassen gjort revolt mot etablissemanget men som de senare kom att tillhöra. Vi var första generationen som gick på dagis och hade mammor som jobbade heltid och konkurrerade med män på arbetsmarknaden.

Våra föräldrar skilde sig som inte tidigare generationer gjort i samma utsträckning. Detta påverkade självklart oss. Våra pappor fortsatte på samma sätt som tidigare män alltid gjort, de vill säga gjorde karriär och lämnade över barnen till kvinnorna . Våra mammor hamrade in i oss att det viktigaste som fanns var att vara välutbildad och ekonomiskt självständig och aldrig bli beroende av en man, att bli ensamstående med ett litet barn var den värsta mardrömmen. Vi var både privilegierade och försummade. Vi utvecklade en elitistisk stil där vi konkurrerade stenhårt med varandra kvinnor som män och utseendefixeringen var mycket hårdare än någonsin tidigare. Se ut som Kate Moss eller dö.

Vi kom ut från gymnasiet vid Sveriges första ekomiska kris sedan 30- talet vilket gjorde att standard var ungdomspraktikplatser efter gymnasiet. Vår föräldrargeneration var helt oförstående och refererade till sin sorglösa ungdom på 60- talet. Därefter utbildade vi oss hela tiden och de ambitiösa reste så mycket de kunde. Östeuropa var nytt och spännande och låg plötsligt helt öppet. Hela världen fanns senare inför våra fötter och möjligheterna var oändliga och blev vi deprimerade kunde man få antidepressiv medicin, vår generations tröst….

Vi uppmuntrades att inte binda oss och barn var helt impopulärt och sågs nästan som tragiskt. Vi var första generation där homosexualitet och kvinnlig frigörelse blev okejat och miljöfrågorna stod högt i kurs. Vi hade svårt med kärleksrelationer och vi hade grundat en sexualfobi i kölvattnet av HIV då vi var i förpuberteten. Kärlek och sex var förenat med död och för att uppfylla kriterierna för att få kärlek var du tvungen att vara en 10 poängare vilket nästan ingen kvalade in som. Vi kom slutligen in på arbetsmarknaden sent. Få skaffade familj och barn men de som verkligen ville kämpade hårt för att få åtminstone ett innan tåget hade gått . Vi präglades som tonåringar av svartrocken och som unga vuxna av filmer som Trainspottning och band som Nirvana där allehanda depressiva mörka undergångsteorier fanns.

Ironin var vårt enda vapen som bara gjorde att vi låste in oss i boxar vilket gjorde alla ängsligare då ingen kunde lita på någon. Vi är en osynliggjord generation liksom en pasus i historien med våra rättviseideal och höga moral och vi blir ofta oförstådda. Vi är relativt få i antal och inte lika högljudda som 60- talisterna. Egentligen tycker jag vi är en riktigt störig och jobbig generation och umgås hellre med andra generationer men jag vet vad vi kommer ifrån och så jävla enkelt var det inte.. Så att många blivit hårda, prestigefyllda och ångestdrivna kanske inte är så konstigt…