Prenumerera
Prenumerera

Tystnadskulturen inom den oppositionella rörelsen

Sexuella trakasserier- inget begrepp har blivit så angripet, utskällt och förlöjligat de senaste åren i den oppositionella sverigerörelsen (som ibland kallar sig för den nationella rörelsen) Nämn meeto och män ser ett rött skynke framför sig.

Själv kände jag en stor lättnad efter metoo och bidrog aktivt till ett vittnesmål vid tystnad tagning som var skådespelarnas upprop i frågan. Många kvinnor är det som varit med om sexuella trakasserier inom arbeten och organisationer oavsett vad bittra ensamma män känner och oavsett om endel av metoo- rörelsen kom att spåra ur.

För det är vanligt med sexuella trakasserier och det är en svår ekvation att ta sig ur en situation med en uppvaktande man som vägrar inse att man inte är sexuellt eller romantiskt intresserad. Det tar oändligt med energi och tid och det skapar rädsla och frustration.

Jag har ett ganska färskt exempel från den oppositionella invandrarkritiska rörelsen som visar att problemet är högst påtagligt och relevant.

För ett par år sedan gick jag med i ett lokalt parti i min stad. Partiet var nystartat och bestod då av en handfull aktiva män som mestadels var sprungna ur den marxistiska myllan. Jag var en av två aktiva kvinnor.

Eftersom jag har ett intresse för kvinnofrågor försökte jag lyfta dessa frågor. Jag upplevde då att den enda kvinnofråga som stod på dagordningen var invandrarkvinnors hedersproblematik vilket i och för sig är en viktig fråga men jag ville lyfta svenska kvinnors förändrade villkor i och med invandringen samt de ökade problemen med utbrändhet, skönhetshets och den ökade sexualiseringen som kvinnor i hög grad drabbas av.

Det var svårt att få gehör för detta förutom från en äldre man i 70- årsåldern som gav mig respons och stöd. Han och jag började sammarbeta kring dessa frågor och började då träffas privat eftersom det var lättare att diskutera fritt utan de andra männens ointresserade och skeptiska synpunkter.

Efterhand märkte jag dock att den äldre mannen var en aning förtjust i mig då hans entusiasm för mig var så påtaglig. Jag såg det inte direkt som ett problem då jag vet att sånt inträffar ibland och att förtjusning kan kanaliseras i arbetslust och vänskap vilket jag trodde den skulle göra här. Dock ökade intensiteten i mannens uppvaktande och han ville djupintervjua mig om mitt liv för att lära känna mig bättre. Det var väl då jag kände att det började kännas smått obekvämt.

Strax därpå följde långa meddelande på messenger om hans kärlek till mig och hur han åtrådde och fantiserade sexuellt om mig. Jag avbröt kontakten ett tag och tänkte att han skulle svalna av om tid gick men när jag återupptog kontakten efter några veckor var intensiteten lika stark. Att undvika att träffas helt fungerade inte då vi tillhörde samma parti och ofta fick uppgifter delegerade till oss tillsammans.

Under denna period hade jag en distansrelation med en yngre man på en annan ort, låt säga att den relationen var på upphällningen men den var existerande. Detta tog dock inte den äldre mannen hänsyn till, han fortsatte överösa mig med meddelande och jag misstänkte honom för att ha blivit besatt av mig då han berättade att han använde ett foto på mig som skärmsläckare.

Så kom dagen när jag satte ner foten ordentligt och deklarerade att jag verkligen inte var intresserad. Jag hade ju sagt det tidigare men tydligen allt för vänligt och försiktigt då det inte fått något som helst gehör.

Mannen blev nu rasande och började trakassera mig genom att skriva på sin facebooksida om vad han upplevde var mina svaga sidor och slå ner på dem. Från att jag i hans ögon varit en vacker kvinna i mina bästa år var jag nu en desperat oattraktiv kvinna som var både infertil och barnlös. Det var väldigt obehagligt och kränkande.

Jag kontaktade ordföranden för partiet som först tog saken på allvar och benämnde det som skedde vid namn nämligen – trakasserier. Partiordföranden skulle minsann reda i detta och den utpekade skulle uteslutas eller stängas av från partiet men först skulle han prata med honom. Jag blev lättad.

Men därefter skedde något egendomligt men inte helt ovanligt. För självklart försvarade sig den utpekade mannen och gav en annan version av situationen trots att det fanns bevis för trakasserierna i form av skärmdumpar. Och då när frågan inte var så enkel att den anklagade parten inte genast erkände så var plötsligt saken en annan enligt partiets ordförande. Nu var det en ”privat företeelse” som ordföranden inte kunde döma i och därmed fick saken bero. Konsekvensen av detta gjorde att jag gick ur partiet. Partiordföranden tog då resolut bort mig som facebookvän och hälsar numera inte på mig.

Skammen av att ha blivit sexuellt trakasserad skulle alltså tillskrivas mig och det var jag som fick betala priset för den äldre mannens oförmåga att ta ett nej.

Nu finns det säkert någon liten man eller kvinna som vill invända här och säga att det minsann förekommer kvinnor som trakasserar också. Säkert säger jag men det är inte lika vanligt och faktum kvarstår att kvinnor i högre grad kan ta en avvisning bättre än en man.

Om jag sörjer att jag fick gå ur partiet? Nej jag vill inte vara med i ett parti som är så fegt och mjäkigt att de inte kan bemöta sexuella trakasserier.. Men kanske är det faktiskt dags att synliggöra sexuella trakasserier även inom den oppositionella rörelsen så att också kvinnor kan delta politisk utan risk för sexism.

Skribent Erika Stensson