Prenumerera
Prenumerera

Krönikör Erika Stensson: Stationshusen – Från historisk byggnad till själlös arkitektur

Det är något särskilt med stationshus och tåg. Jag har allt sedan tonåren tillbringat mycket tid på sådana platser och ibland när jag känt en inre oro och rastlöshet har jag brukat gå ner till stationshus och tågspår för att vandra runt och känna lugn. Kanske har jag mest föredragit större centralstationer som i Göteborg och Malmö men även små stationer i mindre städer har tilltalat mig. Men de sista decennierna har stationshusen börjat byggas om och ibland ersatts med nya byggnader och inte är det direkt till det bättre…

Jag ska berätta om min första kärlek till stationshusen i Borås och Växjö samt tågsträckan där emellan. Jag började åka mellan dessa destinationer på gymnasiet då jag gick på teaterlinjen som på den tiden bara fanns på sådär sex orter i Sverige. Alltså bodde jag inneboende i Växjö och åkte hem på helgerna till mina föräldrar i Borås. Jag fick en sådan speciell känsla till stationshusen som både i Borås och Växjö var gamla anrika byggnader från 1800- talet med högt i tak och luftiga vänthallar. En biljettlucka som sålde tågbiljetter, en pressbyrå med lite tidningar och godis och kanske en korvkiosk men i övrigt var det ganska ödsligt vilket jag gillade. Det fanns gömda vrår där jag osedd kunde sitta och drömma och iaktta medan jag väntade på mitt tåg som skulle föra mig till andra sammanhang och platser.

Men min dragning till stationshus och tågspår har verkligen börjat avta. Alla stationsbyggnader ser nämligen likadana ut idag och utropen görs elektroniskt av mekaniska röster som används i samtliga svenska städer. Sen är byggnaderna överbelamrade av samma cafékedjor med inplastad likadan dyr mat och överallt är det gapiga unga invandrarkillar som pratar i högtalare på sina mobiltelefoner.

Härom veckan var jag tillbaka i min gymnasiestad Växjö och fick till min fasa se ett fruktansvärt schabrak till stationsbyggnad. Öppen planlösning såklart som en slags industrilokal av glas och stål och sen färgsättning i grått och brunt och långa gångar med Espressohouse och Subway .

Lite längre bort ligger den gamla stationsbyggnaden från 1870- talet som också förekommer i Pär Lagerqvist roman Gäst hos verkligheten. Varför, jag undrar bara varför lämnades den byggnaden till förmån för den opersonliga, gräsligt fula byggnad som nu också kallas resecentrum. Låt våra byggnader vara eller återskapa vår historia med vacker arkitektur istället för att omvandla våra städer till själlösa industrilokaler

Skribent Erika Stensson