Krönikör Tage Tallqvist: NEDSLAG I FILMHISTORIEN: Carl Theodor Dreyers – En kvinnas martyrium

Alla Dreyers filmer är baserade på skönlitterära verk eller pjäser, med undantag för En kvinnas martyrium, som i all väsentligt är baserad på protokollen från rättegången mot Jeanne d’Arc.

Huvudrollen spelades av Maria Falconetti som var 35 år gammal när hon spelade den 19-åriga Jeanne d’Arc. Maria Falconettis tolkning anses av de flesta filmkritiker vara den bästa i filmhistorien

Filmen spelades in på en enorm betonguppsättning med modell av medeltida arkitektur för att realistiskt skildra Rouen-fängelset. Filmen är känd för sin kinematografi och användning av närbilder. Dreyer tillät inte skådespelarna att bära smink och använde dessutom en speciell ljusdesign som fick skådespelarnas drag att framträda skarpare. Filmen var kontroversiell på grund av franska nationalisters skepsis om huruvida en dansk kunde regissera en film om en av Frankrikes mest vördade historiska ikoner. Detta är alltså fem år efter att Den heliga Stolen helgonförklarat Jeanne d’Arc och tio efter krigets slut.

Dreyers slutliga version av filmen klipptes ner på grund av påtryckningar från ärkebiskopen av Paris och regeringscensuren. Under flera decennier släpptes den och visades i olika omredigerade versioner som försökte återställa Dreyers sista klippversion. 1981 upptäcktes en rulle av Dreyers sista klipp på Dikemark Hospital, en mentalsjukhus strax utanför Oslo, Norge, och släpptes på nytt.

    En Kvinnans martyrium brukar alltid hamna tio i topp när filmkritiker och filmregissörer skall rösta fram filmhistoriens bästa filmer. Vid den senaste omröstningen kom den fyra efter Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin, Citizen Kane  och Dovzhenkos Jorden . Vem vet, skulle det vara omröstning idag kanske Eisensteins och Dovzhenkos filmer skulle plockas bort i den nu rådande allmänna antiryska hysterin.