Krönikör Erika Stensson: Malmös uppgång och fall

Jag bor i Malmö, det känns som ett konstigt val av stad för mig numera. Jag är ju inte ens skåning. Stadens befolkning består sedan 2013 av fler invandrare än av etniska svenskar och kriminaliteten och arbetslösheten är högst i landet. Detta påverkar i allra högsta grad mentaliteten i staden åt det negativa hållet. Men det fanns en tid när Malmö var en stad som lockade mig.

Jag kom hit första gången 1990 när jag sökte Teaterhögskolan för första gången. Jag var 18 år och sprack i sista provet. Malmö tycktes öde liksom folktom och hårt drabbad av den ekonomiska krisen (som kom tidigare hit än i övriga Sverige) på 90- talet. Jag minns mest hur jag ensam gick igenom de stora torgen och de breda gatorna för att finna bussen till Lund där jag hade fler vänner. Ibland skymtade jag intressanta anarkistiska ungdomar som jag knappt vågade kontakta för de såg så målmedvetna och coola ut.

Sen gick det några år och jag landade i Malmö pånytt. Då tycktes staden sjuda av liv. Ett myller av människor från olika nationaliteter som genererade en massa kreativitet. Jag drogs till den konstruktiva vänsterrörelsen där en cool musik- och kulturscen, en subversiv feministrörelse samt billig öl och lättåtkomligt cannabis fanns. Ja jag orienterade mig som vänster på den tiden. Men under ytan fanns destruktiviteten samt den tunga narkotikan och kriminalitet som jag valde att inte se. Jag hade som många andra flytt det prestigefyllda Stockholm och det jantestyrda Göteborg för att bygga ett liv i det avslappnade Malmö.

På 00- talet var Malmö som stad i sin mest expansiva fas med den nybyggda bron till Danmark, med den nydanande Högskolan och med Möllevångens mullrande stadskärna. Men snart förändrades det. Kreativiteten byttes till ett konsumerande kulturliv, vänsterns aktiviteter förvandlades till livsstilism och poserande och feminismen blev kinky och porrifierad. Runt stadsdelen Möllevången trängde narkotikahandeln och kriminaliteten ut kreativiteten. Möllan befolkades till största delen på dagen av skränande män från Mellanöstern och förfallet av området blev påtagligt. Det gick ytterligare några år och plötsligt präglas hela Malmö av dödsskjutningar, sprängningar och gruppvåldtäkter.

Ibland har jag nästan önskat att jag var kvar i det där gamla vänsterköret och gled omkring med skygglappar och tyckte allt var chill för det hade varit så mycket lättare att uthärda sönderfallet då. Men så är inte min karaktär, jag ser vad jag ser och jag har lämnat den där vänsterbubblan för över ett decennium sen och jag kommer aldrig återvända. Och trots att jag bytt bostadsområde i Malmö har även jag blivit drabbad av våldet både indirekt och direkt även om jag klarat mig intakt.

Ja, jag vet att utvecklingen har gått åt ett liknande håll i många stora och medelstora städer i Sverige idag. I Malmö verkar det dock som om allting dragits till sin spets av politisk ansvarslöshet och en fullständigt kaotisk invandring med en tung medföljande kriminalitet.

I Malmö både föddes och dog folkhemmet en gång i tiden och här skapades sen mångkulturen som experiment och projekt och nu tycks den brisera i vilken minut som helst. Staden håller på att slitas sönder av våldet och denna gång vet jag inte om det politiska styret kommer klara av att resa Malmö på nytt . Det börjar bli dags att flytta..

Skribent Erika Stensson