Prenumerera
Prenumerera
Av I99pema - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=48365940

Krönikör Tage Tallqvist: Anders Sandrew – framväxten av en storman inom svensk nöjesbransch

Det var väl inte många som lade märke till den lille hjulbente farbrorn som varje dag tog trådbussen från hörnet av Vasagatan för att åka upp till Östermalm och äta lunch; han som alltid var så noga med avsluta lunchen i så god tid att han kunde åka tillbaka till sin arbetsplats vid Kungsgatan på samma kvitto.

Det var mångmiljonären Anders Sandrew. Han var närmare sjuttio då i början på femtiotalet men han åkte fortfarande till jobbet varje dag – kommunalt. Historien om Sandrew är en ingen historia. Det är en saga.

Nej, Anders Sandrew kom inte från ett urfattigt torparhem. Pappan var en förhållandevis välbärgad lantbrukare i Vendel i Norduppland. Det var pappan som lärde honom att sköta pengar.

När Anders var 16 år for han till Stockholm för att arbeta som springsjas. Anders levde snålt och lade undan så mycket att han tre år senare kunde öppna en speceributik i hörnet av Grevgatan och Kommendörsgatan och den butiken hade han fortfarande kvar på femtiotalet.

Och butiken blev inledningen till Anders Sandrews framgångssaga eller Anders Andersson som han hette då. Efter tio år hade han förtjänat så mycket pengar att han började placera pengar i fastigheter. Det var nu han bytte namn till Sandrew. Idéen till namnet fick han av ett portvin som han sålde i sin butik. Det hette Sandrew.

För sina besparingar köpte Anders Sandrew ett hus på Kungsholmen. Bläcket hade knappt torkat på köpehandlingarna innan det ringde folk som ville öppna en biograf i huset.

Sandrew funderade och kom fram till att det där med biografer verkade ligga i tiden, så han öppnade en biograflokal själv istället. Biografen Metropol på S.t Eriksgatan var därmed ett faktum. Året var 1926 och nu inleddes Sandrews karriär som bio- och filmkung. Trettio år senare ägde han 40 biografer, inspelningsbolag, ateljéer, teatrar. Och förutom detta ägde han en restaurang –  och inte att förglömma, den lilla speceributiken i hörnet av Kommendörsgatan-Grevgatan i vår kungliga huvudstad.

Det fanns många anekdoter om Anders Sandrew. De flesta handlar om hans snålhet. En sådan historia är när han på en galapremiär på Royal upptäcks stå och skära en tvål i mitt itu på herrtoaletten.

– Står du och skär tvålen i bitar? Undrade en häpen vän.

– Ja, svarade Sandrew de ska ha en bit på damtoaletten också.

Men det fanns andra historier som framställde Anders Sandrew i mindre spendersam dager. När han fyllde 65 kom en ung kollega upp med fem röda nejlikor. Sandrew tackade och svarade med att skänka femtio nejlikor till den unga kollegan att ta hem till sin familj.

Detta är kanske anekdoter men anekdoten är en fiktiv sanning som berättar en djupare sanning. Och sanningen är att Sandrew medvetet byggde upp en image av personlig snålhet. Detta hindrade att underlydande chefer inom Sandrew-koncernen att slösa och de tvingades därmed att ta efter hans ”snåla” image. Den andra sidan med generositet mot de som levde under knapphetens stjärna var helt enkelt hans natur. Klassisk är historien om Sandrew på väg hem från England. Hans skickar ett telegram att han är på väg: ”I am a coming man”.

Han var inte bara biokung, han var teaterkung också. Han ägde Södra Teatern Scala och Oscars. Oscars var hans favoritteater för han var förtjust i operetter. Han kunde bland avlösa vaktmästaren och stå och riva biljetter på Oscars.

Oscars gick med förlust, men han behöll den. Det var hans käraste projekt. Om Oscars sa han: ” Andra håller sig med dyra lustjakter, kapplöpningshästar och ibland älskarinnor. Jag håller mig med Oscars”.

Anders Sandrew avled 1957. Han hade inga barn så hans nöjesimperium övergick till Anders Sandrews Stiftelse. Han är begravd på Norra Begravningsplatsen i Stockholm.

Schibsted blev 2006 huvudägare för detta biografverksamheterna

Tage Tallqvist