Krönikör Tage Tallqvist: En händels i Moskva
På den gamla ridskolan Manegen i Moskva skulle en konstutställning äga rum 1 december 1962 för att högtidlighålla 30 årsminnet av Sovjetiska Konstnärsförbundet. Utställningen präglades av den anda som hade rått på 1920-talet – tiden innan Den Socialistiska Realismen hade deklarerats som den enda ”metoden” för att skapa sann socialistisk konst.
Det var då konstnärer som El Lissitskij och Malevitj var de främsta företrädarna för den sovjetiska konsten. Det var denna tid som konstnärerna ville återknyta till via konstutställningen.
Ely Bielutin, en abstrakt konstnär, var den ledande kraften i utställningen, och han spelade förvisso stor roll, men den verklige huvudpersonen kom att bli skulptören Ernst Neizvestnij som bidrog med några av sina verk.
Detta var tiden för ”Chrusjtjovs Töväder”, Chrusjtjov och den liberala falangens kamp mot de konservativa stöddes av en rad unga författare och konstnärer som poeten Jevtusjenko, filmregissören Michail Romm och konstnären Ely Bielutin. Förväntningarna var därmed stora när man kort innan utställningens start fick höra att Chrusjtjov skulle komma att närvara. Man planerade att placera C i en fåtölj mitt i utställningsrummet för att han fullt ut skulle kunna njuta av konstverken. Det hela kom dock att avlöpa helt annorlunda.
Chrusjtjov kom och han gillade inte det han fick se.
Han vräkte ur sig en massa otidigheter och direkta obsceniteter. Han skrek åt Ely Bielutin att hans egna barnbarn målade bättre. Bielutin var svarslös och skräckslagen men det var inte Ernst, Han vek inte undan, lät sig inte skrämmas och han argumenterade emot trots flera angrepp på hans person. Chrusjtjov entourage bestående av högt uppsatta politbyråmedlemmar sade hotfullt åt Neizvestnij, ”Vet ni inte vem ni talar med?! Detta är partiets generalsekreterare”. ”Ni får gärna vara partiets generalsekreterare och ministerrådets ordförande för mig, men inte här framför mina verk. Här är det jag som är minister, och om vi skall diskutera skall vi göra det på lika villkor”. Han gjorde inte heller avbön efteråt som de andra gjorde. På vägen ut vände sig Chrusjtjov om sade åt Ernst ”Ni är både ängel och djävul, jag ska krossa djävulen i er”.
Många som var med berättade om den rädsla de kända .De väntade sig att bli arresterade men ingenting hände mot dem personligen. Myndigheterna stängde dock utställningen nästa dag. Flera av konstnärerna var dekorerade krigsveteraner och därmed stora hjältar, inte minst Ernst Neizvestnij – detta kan ha varit en förmildrande omständighet i efterspelet. Samt att Ernsts orädda attityd på något sätt väckte respekt hos Chrusjtjov.
Faktum var att Neizvestnij kunde fortsätta som konstnär. Han fick statliga beställningar och kunde trots svårigheter och trakasserier fortsätta som konstnär och det slutliga beviset på uppskattning var när Chrusjtjovs familj efter dennes död kontaktade Ernst för en beställning av gravutsmyckning.
De som var med talade om ett ”före” och ett ”efter” för kulturlivet i Sovjet. Efter händelsen i Manegen var det slut med kulturella tövädret. De konstnärer som drömt om att återuppliva 20-talets sovjetiska konstruktivism och suprematism fick nu se sina förhoppningar gå i kras. På 70-talet skulle konstnärer försöka sig på en konstutställning utomhus. Den förstördes av bulldozers på KGB:s order.
1966 hände något som skulle få stor betydelse i Ernst liv. Den svenske konstnären Astley Nyhlén från Uttersberg läste en artikel i Svenska Dagbladet om Neizvestij. Det fanns en bild på en av hans skulpturer och i bildtexten stod att läsa att ”energin inifrån var så stark så skulpturen nästan sprängdes”. Astley beslöt sig för att resa till Moskva och träffa Ernst. Han kunde ingen ryska och hade ingen aning om var Ernst bodde. Men med hjälp av den svenske korren i Moskva och en finsk korrespondent hittade han till slut hans adress. En förvånad Ernst öppnade . Hans mycket mörka ögon stirrade frågande, ”Vad kan denne utlänning vilja mig?” Men de fann varandra och Astley besökte honom flera gånger i Moskva innan Ernst 1976 lämnar Sovjet.
Vid det laget hade han ansökt ett femtiotal gånger om att få lämna Sovjet. Tack vare Bruno Kreisky och Ted Kennedy lät till slut Brezhnev honom åka till väst. Han åker till Schweiz via Österrike och det är nu som Astley ringer och förslår att Ernst ska ha sin första utställning utanför Sovjet i Uttersberg i Bergslagen. Så blev det! Ernst hade aldrig hört talas om Uttersberg och det var inte många svenskar som hade det heller. Men han kom dit och ställde ut och blev så förtjust att han efter att ha flyttat till New York kom till Uttersberg vare sommar i tolv år och stannade då alltid i två månader. Uttersberg liknade hans hembygd i Sovjet.
I lilla Uttersberg finns den berömda minnesskulpturen i brons, som Neizvestny gjort av Raoul Wallenberg.
Han har gjort flera minnesskulpturer i Ryssland över Gulag-tidens offer. Vad den ryska ledningen beträffar har han fått en medalj av Putin. Men han bosatte sig aldrig i Ryssland igen utan avled i New York där han.
Skribent Tage Tallqvist
