Prenumerera
Prenumerera

Krönikör Erika Stensson: Är galenskap verkligen ett medvetet uppror?

Jag går inte på teater så ofta längre. Men jag vet inte riktigt varför, jag som tillbringade hela min ungdom på scen och i teaterpubliken. Kanske har jag blivit lite trött på det teatrala uttrycket och på allt larm runt omkring?

Men häromdagen var jag och såg Teaterhögskolans examensföreställning i samarbete med Unga klara ( Stockholms stadsteaters barn och ungdomscen.) Nu tänkte jag inte skriva en regelrätt recension här mer en betraktelse över tidens uttryck och budskap.

Pjäsen heter Brinn och är skriven av Elmira Arikan och Farnaz Arbabi samt regisserad av Farnaz Arbabi som även är konstnärlig ledare för Unga klara. Eftersom föreställningen har blivit uppskriven i media var jag i spänd förväntan samtidigt som jag hade mina dubier då jag inte alltid varit så förtjust i Arbabis estetik tidigare.

Men programbladet bådade gott där det stod om roit grrl – rörelsen som Arbabi menade förlöste en hel generation kvinnor på 90- talet. Vidare refererades det i programbladet till idéhistorikern Karin Johannissons verk samt till Gurlesqueestetiken som tillät och uppmuntrade unga flickor som inte dög (samhällets norm om kvinnlighet) att utmana gränserna för femininet och feminism genom äckel, gullighet och överdrifter.

Jag som är några år äldre än regissören och tillhör den generationens kvinnor som initierade feminism till sina yngre medsystrar kan hålla med Arbabi om att något stort förlöstes när kvinnlighet som tidigare mest speglat den manliga bekräftelsen plötsligt expanderade fritt, men när jag ser pjäsen undrar jag om det verkligen är det den gestaltar och handlar om?

Pjäsen Brinn säger sig handla om stark symbiotisk vänskap mellan kvinnor och tar avstamp i ett verkligt fall där två unga tonårsflickor tänt eld på sitt behandlingshem. Pjäsen försöker gestalta och i viss mån förklara flickornas bevekelsegrunder till ”kaosandet ” som de själva kallar det. De vuxna i föreställningen som består av bekymrade och frustrerande behandlingspersonal och självupptagna föräldrar är villrådiga. De har helt enkelt ingen aning om varför flickorna agerat som de gjort.

Farnaz Arbabis förklaring blir psykologisk och vänsterfeministiskt när hon hävdar att uppror alltid är befogat då samhället är begränsat och normativt. Men är det västerländska samhället så normativ längre, nu när vi dekonstruerat normer i nästan tre decennier? Och när blev besatthet och ett gränspsykotisk beteende verkligen ett medvetet uppror?

Som vanligt finner jag mina generationskamrater i färd med att ifrågasätta och gestalta sin egen uppväxt ( 1990- talet) genom att iscensätta den med dagens estetik och tidsmarkörer vilket inte känns helt lyckat men framförallt känns det inte ärligt.

Farnaz Arbabi har visserligen lyckats göra en suggestiv och stark föreställning om vår tids destruktiva och gränslösa livsstil men var är den egentliga analysen av samhället undrar jag? I vilket politisk kontext befinner sig ungdomarna som vill förgöra sig själva och sin omgivning ? Finns det verkligen ingen annan förklaring än den patriarkala? Och varför måste vi alltid mata ungdomar med berättelser om meningslöshet och depressivitet precis som om det är det enda valet som står till buds i livet. Kanske är det inte så konstigt att jag inte går så ofta på teater längre…

Skribent Erika Stensson