Krönikör Erika Stensson: Förskolan kan aldrig kompensera för familjens trygghet!

Jag tyckte inte om dagis som barn. Jag tillhörde den första generationen med heltidsarbetande föräldrar (också mammor) som krävde daghem åt alla . Men själv var jag en egensinnig liten person som inte gillade kollektivets tyranni som faktiskt var vad jag upplevde dagis var. Daghem på 70- talet var inte lika pedagogiskt inriktade som de senare blev eller man var helt enkelt inte överens om det var en pedagogisk verksamhet eller en barnpassningsinrättning. Men institutionaliserat var det och med personal som krävde anpassning. Jag grät och protesterade varje morgon jag skulle dit.

Den utsatthet ett barn kan känna på dagis,(eller förskola som det nu heter) långt ifrån sina föräldrar omgärdad av rationell personal som ofta varken vill eller orkar koppla emotionellt till barnet kan vara avgrundsdjup och svår att föreställa sig som vuxen, men den är en realitet.

Barn idag tillbringar nästan mer tid på förskolan än vad de tillbringar med sina föräldrar. De uppfostras av staten och av människor som kan ha helt annan livssyn än vad föräldrarna har och vill ge sina barn. Och det är ju som bekant de första anknytningarna ett barn får som kommer prägla dem under deras liv och skapar deras beteendemönster. Till det tillkommer att omsättningen av personal är hög på våra förskolor idag och att barngrupperna numera är stora.

Jag har inga egna barn och därför anser många att jag inte har rätt att uttala mig. Men jag har själv varit barn och jag har arbetat mycket med barn, också inom förskolan faktiskt. Jag förstår förskolans nödvändighet för föräldrar och särskilt för ensamstående föräldrar, men jag är kritisk till att små barn tillbringar så mycket tid på dagis, ibland så mycket som sju till åtta timmar om dagen. Och jag är kritisk till att förskolan kommit att bli näst intill obligatorisk i samhället de senaste decennierna.

Att 1,5 åringar ska börja på dagis är grymt. De är mycket små och behöver främst vara med sina vårdnadshavare. Inom en stor del av psykologisk forskning avråder man att små barn under 2 år ska vara ifrån sina föräldrar mer än korta stunder. Små barn ser sig som endel av mamman och har ingen egen utvecklad personlighet och är därför extra sårbara. Deras tidsuppfattning är inte heller som vuxnas, de förstår inte hur länge de blir lämnade, en timme är som en hel dag eller ett helt liv för dem.

Separationen vid inskolningen är hjärtskärande att beskåda och även om personalen efteråt intygar att barnet återhämtar sig under dagen kan det vara en efterkonstruktion för att lugna föräldrarna. Vid inskolningen tilldelas en särskild personal/ pedagog till barnet men ofta har den personen mycket annat att göra och fler barn att skola in vilket gör att barnet inte får den omsorg och uppmärksamhet den behöver. Ett annat problem är att människor har olika tillgång till sitt eget emotionella kapital. Jag vet att jag ofta hamnade i diskussion med mina kollegor om att små barn behöver fysisk omvårdnad och närhet. Vissa i personalen ville hålla distans och ville därför inte låta barnen vara fysiskt nära dem. Detta är ett vanligt förhållningssätt inom förskolepersonal men ett skadligt sådant, då riktigt små barn utan sina föräldrar behöver vara nära en och samma vuxna för att forma sin självuppfattning och bli trygga.

Jag älskade att jobba med små barn och fäste mig djupt vid flera av dem. Jag var med vid vilan, potträningen, leken, sagoläsningen, konflikthanteringen och måltiderna. Jag följde barnens framsteg i stort som i smått under en för dem livsavgörande tid i deras liv. Så när jag sen avslutade min anställning följdes mitt avslut av en sorg för mig men för barnen jag arbetade med var ju mitt avslut helt obegripligt. De hade ju inte ett utvecklat språk och intellektuellt förstånd för att förstå varför jag försvann. Om man då tänker på att små förskolebarn upplever minst fyra sådana avsked under sina första tre år förstår man kanske att anknytningen kan bli en aning störd då barnet blir vuxen.

Min hållning till förskolan är att den behövs men bör användas med måtta och framförallt för lite äldre barn. Jag hade rätt som barn helt enkelt, dagis är ingen universallösning och framförallt inte för alla barn.

Krönikör Erika Stensson