100 år sedan T S Eliots skrev ”The Waste Land” – en bebådelse inför västvärldens förfall

Det är hundra år sedan författaren och kulturpersonligheten T. S. Eliot publicerade The Waste Land , Det Öde Landet. Samma år ger James Joyce ut ”Ulysses” och Oswald Spengler sin ”Untergang des Abendlandes”. Det är modernismens födelse som signaleras genom Waste L och Ulysses . Eliots Waste Land har dock en sak gemensam  med Spenglers . Den berättar om en kulturs undergång.

Det är de fruktansvärda erfarenheter i Första Världskriget som speglas i Waste Land. Diktverket kan ses som en vemodig tillbakablick på tiden före kriget. På en tid som oåterkalleligen är förlorad.

Eliot menade att det moderna samhället sakande en vital känsla av samhörighet och andligt centrum. Den europeiska har förvandlats till ett öde land där vi kan skåda resterna av vår forna storhet likt artefakterna kastade på en soptipp. Vi har i vår alienerade värld hamnat långt från våra andliga rötter. Och dessa rötter är inte bara Kristendomen utan även Antiken och som skall det visa sig, ännu djupare.

Mottot som inleder ”The Waste land” är från Petronius Satyricon. Det är Sibylla som har fått evigt liv men inte evig ungdom och var högsta önskan är att få dö. Detta, döden som en förutsättning för att livet åter skall kunna spira genomsyrar diktverket. Inledningen ”April is the cruellest month…..” beskriver dödens fullkomnande som förutsättning för nytt liv. Ur månaden Aprils svarta, livlösa död jord skall nytt liv spira. Dessa inledande rader är hämtade från Chaucers ”Canterbury Tales”. I en annan versrad ropar diktaren till en förbipasserande: ”Stetson, liket du planterade i din trädgård ifjol; har det börjat gro?” Stetson syftar på Ezra Pound, som brukade bära en stetsonhatt. Så fortsätter diktverket där varje rad alluderar till Dante, Shakespeare, Baudelaire, Milton eller Ovidius. Vid en första läsning blir ett markligt men suggestivt virrvarr av röster, dialoger och citat med inslag av främmande språk.

Det gåtfulla, suggestiva virrvarret …. Mary som åker på kälken i inledningen är historien om en ung kvinna vid kung Ludvig II:s hov i Bayern. På ett annat ställe härmar Elliot näktergalen precis som de elisabethianska poeterna gjorde: ”Twig, twig, twig!”. Näktergalen är inte den enda fågel som dyker upp i poemet. Den ornitologiska rariteten eremittrasten sjunger sin ”water dripping song”. Ur alla dessa röster, dialoger som talar samfällt ur olika tider framträder en distinkt narrativ.

I den första delen, ”The Burial of the Dead, blir vi presenterade för en grevinna som ser tillbaka på en värld som gått under. En vackrare och mer romantisk tid. Hennes röst ackompanjeras av en beskrivning av nutidens andliga torka där ”det döda trädet inte ger något skydd”. Poemet beskriver fragmentariskt kärleksscener från det förflutna – grevinnans egna minnen. Så skiftar scenen till en spåkvinna som läser tarotkort. Hon varnar för döden. Nya tarotkort och så en bild av människomassor som i en strid ström flyter över London Bridge. De är alla redan döda. Symboliken i ”The Waste Land” låter trädgård, vatten, staden och hjulet uttrycka tid, återfödelse.

 

I andra delen, ”A Game of Chess”, presenteras vi för en rik kvinna som involverad ett samtal på en pub. Det kommer instick  av magnifika bilder av Kleopatra som sakta seglar nedför Nilen sittande på en tron av marmor. Den upphöjda Kleopatra är en kontrast till kvinnan på puben som varit trogen mot sin man och gjort abort för att dölja sitt brott. Återigen, en torftig nutid mot ett lysande förflutet, och återigen tiden och den oundvikliga döden.

Man kommer osökt att tänka på Ingemar Bergman och Det sjunde Inseglet; att spela schack med Döden.

Barkonversationen kommer tillbaka men denna gång är det ur Hamlet. Det är prins Hamlet som talar med sin mor. Det låter som en fortsättning på samtalet i puben. Det är bartendern på puben som avbryter samtalet med att skynda på sista beställningen: ”Harry up it’s time!”

Shakespeare var besatt av tiden. Och Eliot låter denna besatthet lysa igenom i denna andra delen av sitt verk.

Tredje delen ”Fire Sermon”, inleds med en bröllopssång och visar samtidigt Themsen fyllt av smuts och skräp. Förfallet kontrasteras av Elisabeth I som sakta glider nedför Themsen tillsammans med sin älskare earlen av Leicester.

Återigen forna tiders riter och ceremonier mot nutiden, där allt har förlorat sin mening.

Fjärde Delen ”Death by Water”, fullkomnas profetian från den första delen. Döden är slutet – det nödvändiga slutet som skall bereda väg för återfödelse.

Femte och den avslutande delen ”What the Thunder Said” , inleds med bilder av en resa över ett kargt och klippigt land. Åskan är steril och ger inget regn. Kaotiska bilder av förruttnelse och en döende stad leder oss fram till en rad där tuppen gal i blixtens sken och förebådar det kommande regnet. Texten faller sakta samman i en ström av allusioner som så småningom styrs ut mot en viktig text ur Upanishaderna och ett sanskritord som kommer att avsluta och sammanfatta  diktverket.  Vi hör först ordet ’da’ och det går tillbaka på en mytologisk berättelse i en av de äldsta upanishaderna, Brihadaranyaka Upanishaden (ca 800 BC) och ger tre centrala råd eller uppmaningar till mänskligheten, eller mytologiskt uttryckt till människorna, gudarna och demonerna, tre klasser av varelser –  var och en med sina laster. Människorna är giriga, gudarna vällustiga, och demonerna grymma. Det finurliga rådet, eller uppmaningen till dessa tre är blott en bokstav ”DA”, men de uppfattar den alla som botemedlet mot sin särskilda svaghet eller last. DA förstås som tre olika verbformer i imperativ andra person pluralis, alltså direkt tilltal till andra person. Gudarna, de vällustiga, uppfattar DA som verbet DAMYATA, behärska er! Människorna, de giriga, uppfattar DA som verbet DATTA, giv! Demonerna, de grymma, uppfattar DA som verbet DAYADHVAM, var barmhärtiga! Men alla tre gäller i själva verket oss alla, detta med gudar och demoner var bara sagans form.

Så tonar diktverket bort i ordet Shanti! Shantih Shantih, sanskritordet för frid. Frid i den djupare religiösa bemärkelsen.

Detta shantih fann Thomas Stearns Eliot 5 år senare när han konverterade till Anglikanska Kyrkan.

 

 

Tage Tallqvist