Prästen Axel W Karlsson – Resonerar om Biskop Rappmanns hållning till Paludan

Två personer från muslimernas samverkansgrupp i Göteborg tillsammans med Svenska kyrkans biskop Susanne Rappmann  har gjort ett uttalande om Rasmus Paludan eldande av Koraner som “islamofobiska hatattackerna mot muslimer och Koranen”.

Biskop Rappmann & co slår fast att yttrandefriheten är en “omistlig del av vårt demokratiska samhälle” och tar avstånd från “upplopp och våld”. Sådant “skapar bara mer splittring.” Bra med det klara och tydliga avståndstagandet från hat, upplopp, våld och splittring.

Att stämpla Paludans aktioner som “islamofobiskt hat” är inte oproblematiskt. Paludan gör inte intryck av att vara någon hatfylld fanatiker. Snarare en smart marknadsförare som vill påvisa att många muslimer har svårt att acceptera demokratisk yttrandefrihet. Att elda upp Koranen är ett i Sverige ett tillåtet uttryck för yttrandefriheten. Paludans aktioner kan ses som en form av politisk kritik.

Det är självfallet inte Svenska kyrkans uppgift att verka för att islam breder ut sig eller på sikt ens finns kvar i Sverige. På denna punkt har Svenska kyrkans företrädare inte lyckats klargöra vad som är kyrkans uppgift. Resultatet har blivit förvirring och avståndstaganden från kyrkan. För många framstår kyrkans attityd till islam som ett omotiverat, överdrivet och falskt fjäskande.

Svenska kyrkans huvuduppgift i förhållande till islam är enligt Jesu missionsbefallning är att sprida det goda budskapet om  människans befrielse från döden och synden som de främsta livsförstörande makterna. Det kristna budskapet om Guds godhet är ett radikalt annat budskap än det som islam förmedlar. Islam innehåller idéer som i bästa fall är missförstånd i strid med det kristna budskapet. Ett exempel är tanken att “Hjälparen”, den helige Ande som Jesus lovade sina efterföljare, är identisk med Muhammed. Ur kristen synpunkt är detta avguderi. Islam å sin sida menar att det kristna begreppet om Gud som Treenig är avguderi

För att kunna nå fram till människor med det kristna budskapet krävs kunskap om mottagarens förutsättningar som tänkande varelse. Det är en huvudanledning till att mission aldrig kan bedrivas utan dialog. Men kyrkans folk måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dialog måste också kunna innehålla kritiska frågor till islam. Och här brister Svenska kyrkans företrädare betänkligt.

Det är förstås i och för sig inget fel i att kyrkan försöker finna former för solidaritet och bistånd till grupper av icke-kristna som kommit till vårt land. Frågan är hur det sker. Vad det är för “lidanden” och än mer “hot mot era möjligheter att leva värdiga liv” som biskopen syftar på är oklart.

Är den demokratiska ordningen ett hot mot islam? I viss mån torde det vara så. Det är knappast en tillfällighet som gör att det inte finns några islamiska länder som är demokratiska. Demokrati innebär med nödvändighet ett visst “lidande”, eller låt oss hellre säga vissa frustrerande påfrestningar. Det finns mycket som kan gör oss upprörda och förargade men i ett civiliserat samhälle kan man inte låta sådana känslor får fritt lopp. Skall vi kunna umgås med varandra under rimliga former måste vi tygla våra emotioner. Tyvärr tycks en del inte inse detta och inte heller ha tillägnat sig förmåga till självdisciplinering. Det gäller förstås inte enbart muslimska invandrare.

Även om det ligger inom lagens ramar att elda upp föremål som har starkt positiv symbolisk betydelse för vissa grupper, är det inte självklart att det är rätt att göra det ur etisk synpunkt.  Det må gälla Koranen eller Bibel, Das Kapital  eller Mein Kampf. Eller något lands flagga. Eller något annat.

Det är enligt min mening inte etiskt rätt att sätta i system att göra människor ledsna eller få dem att känna sig hatade, sårade eller nedvärderade.

Vid pennan Axel W Karlsson 

Axel är gruppledare för Alternativ för Sverige i kyrkomötet