Krönikör Maria Gustafsson: Traditionella könsroller – en styrka för familj och samhälle
Kunde jag skulle jag ta hela min familj och resa tillbaka hundra år i tiden… Vissa känner att de är födda i fel kropp. Jag däremot känner att jag är född i fel tidsålder. Min största önskan är stundom att jag föddes för minst 100 år sedan. Allt var obestridligen inte lättare på den tiden… snarare tvärtom. Men allting var svårare på ett enklare vis. Saker hade sin naturliga plats i tingens dåvarande ordning. Det fanns absoluta ideal och värderingar som inte gick att rucka på. Idag kan en man klä ut sig till en kvinna och vinna kvinnliga idrottstävlingar. På den tiden hade du knappast vågat yppa den idén. Därpå var äktenskapet ett heligt sakramente. När ringen satt på fingret var man helt enkelt tvungen att få det till att fungera medan otrohet har blivit Tv-underhållning i dagens samhälle. Folk blir bara förvirrade av relativiteten nuförtiden…
Jag tror att en tydlig plats och roll i samhället åt alla gör tillvaron mycket enklare. Människor hade förvisso inte valmöjligheter för 100 år sedan. Men titta på det fria studievalet. Att fler läser på högskola har inneburit höga studieskulder och i princip samma arbetsuppgifter som tidigare generationer fick med en realskoleexamen. 68-rörelsen och den sexuella frigörelsen skulle minsann lösa alla våra problem sa SD-hatande liberaler som Barbro Westerholm (L) för alla dessa decennier sedan. Men nu lever vi i ett slit och slängsamhälle där allting ska konsumeras på nytt. Även nya partner vartannat år. För höll man säg till samma sak över tid. Även de prylar som dåtidens människor införskaffade eller tillverkade för hemmet skulle hålla länge – möbler av massivt trä till exempel. Idag har vi istället en konsumtionshets som varken är bra för vår fina nordiska miljö eller för hushållens plånböcker. Stor belåning sätter psykologisk stress på familjer som förr levde enkelt och fokuserade på att hålla ihop. Därav fanns ett adligt djup och en mindfullness som det postmoderna samhället föser undan med det materialistiska. Det enda vi fått sedan 68-liberaliseringen är instabila kärnfamiljer, otrygga barn och människor som konstant är otrogna mot sina respektive, i hopp om att någonting bättre finns runt varje hörn. Jag ser på det kortsiktiga med förakt, det finns numera inga långsiktiga spelregler – såsom en stark kyrka med krav på äktenskap som gör att människor binds till traditioner som sett likadana ut sedan kristendomens strukturer formellt sätt instiftades i Sverige via Skänningemötet 1248.
Det traditionella samhället var naturligt. Vi och våra djur levde lokalt invid varandra, utan storskaliga företeelse som överstatlighet samt besprutad mat och genmanipulerat boskap. Vi löste våra problem inom familjerna eller via den närmaste gemenskapen inom byn. Visst…saker och ting var striktare men att påstå att det inte finns grupptryck idag är naivt. Grupptrycket idag vill att vi konstanta ska vara ombytliga utifrån modetrender medan det sociala trycker förr krävde plikttrogenhet och långsiktighet. Allt var inte bättre förr men folk tvingades värdesätta det dom hade. Jag upplever att vi lever i ett slit och släng samhälle där konsumptionshets och ständig otrohet skapar kaos för barnen. Många kvinnor slutar som ensamstående mammor och detta är socialt och ekonomiskt väldigt tufft. Det går även att problematisera det samhälle som fanns för 100 år sedan och jag förringar inte de problem som fanns där, däribland fylla och kvinnomisshandel. Men vi ska inte överromantisera det post-68 samhälle som idag tagit form. Som konservativ kvinna värdesätter jag det enkla och naturliga, däribland kärnfamiljen, begränsad konsumtion och hushåll som inte bygger på låneberoende. Därpå upphöjer jag de sociala gemenskaper som bygger på långsiktighet och som aldrig låter sig rubbas av tidens förändringar.
Maria Gustafsson
maria@svenskamorgonbladet.se
