Carl Lundström recenserar Jonas Nilssons film: ”Varför är Sverige en mångkultur”

Palaestra Media har återigen skapat en dokumentär av den höga kvalité som tidigare varit förbehållen SVT med sina 2300 anställda. Filmen besvarar frågan ”Varför är Sverige en mångkultur?”

Från den försiktiga medelklassen är man van vid att höra diverse teorier om varför överheten låter vårt land invaderas.

– Storföretagen vill hålla lönerna nere med billig arbetskraft och de äger ju Moderaterna

– Bankerna gillar att staten och kommunerna tvingas låna mer för att försörja nyanlända och bygga ut infrastrukturen

– Sossarna behöver nya plånboksväljare nu när de svenska arbetarna genomskådat dem

– Socialtanterna behöver nya arbetslösa att pyssla med, svenskarna är ju på jobbet

Ingen av teorierna håller streck varken var för sig eller tillsammans. Särintressen kan aldrig vara starka nog för ett helt folk att begå nationellt självmord. Något annat har hänt. Palaestras dokumentär visar vad genom att knyta ihop fakta från Sverige och från andra länder som drabbats på samma sätt.

Filmen påvisar samarbetet mellan två nyckelpersoner, Olof Palme och David Schwartz. Det intressanta är att Schwartz, en okänd polsk sociolog, verkar ha haft rollen av instruktör och uppdragsgivare medan Palme agerade mer som en verkställare än som en beslutsfattare. Filmen visar att betydligt starkare krafter än de synliga debattörerna stod bakom den övertalningskampanj som ledde till det ödesdigra riksdagsbeslutet från 1975 – att Sverige skulle bli en mångkultur. Manövern var på intet sätt något utslag av medmänsklig naivitet. De sammansvurna var medvetna om hur deras komplott för massinvandring stred mot svenska folkets intressen. Planen skulle genomföras ”trots svenskarnas motstånd”, som det stod i Judisk Krönika på 1980-talet. En viktig metod kringgå demokratin var att påverka nyckelpersoner på olika myndigheter.

Filmen visar dokument som blottlägger det hyckleri som bedrivs även på det internationella planet. Aktörerna är WJC, (judiska världskongressen) med tusentals anslutna fonder och organisationer, ner genom en kedja av lokala ”distributörer” av makt i hela västvärlden. Utåt låtsas dessa lokala aktörer alltid vara en del av det vanliga folket, de säger sig alltid ha ”vårt lands” intresse för ögonen. Men när de skriver till varandra handlar det om något helt annat.

Globalisterna i t.ex. WEF (World Economic Forum) målar upp dystopiska framtidsvisioner. Det ska bli etniska motsättningar och kamp om resurser, massarbetslöshet, samhällssplittring, cyberattacker och terroristattacker. Man berättar också om botemedlen – militariserad polisstat, kontroll av media och internet, registrering och övervakning av medborgarna via AI och ”big data”. För att inte tala om det som de kallar ”den fjärde industriella revolutionen”, deras förskräckliga plan för ett totalt kontrollsamhälle genom sammansmältning av människa och maskin. WEF’s ordförande Klaus Schwab, som är släkt med bankirfamiljen Rotschild, försäkrar att den dystopiska utvecklingen är nödvändig, ödesbestämd och oundviklig. Men i de dokument som är avsedda för de egna trupperna efterlyser man istället nya lagar och propagandainsatser för att få fart på denna sorgliga utveckling, just den som man i sin yttre kommunikation påstod var oundviklig.

Dokumenten som presenteras i filmen visar svårigheten för globalisterna i Sverige att motivera sin antinationalism. Det blir motsägelsefullt att hetsa mot svenskar som försöker värna sitt eget folks intressen samtidigt som man arbetar energiskt för etnisk nationalism i sin egen nation, Israel. Knepet för att lösa dilemmat blir ett ytterst krystat resonemang: Judar är säkrare i mångkulturella samhällen som saknar en dominerande majoritetsbefolkning säger man. Hotet mot judarna är alltså vår egen majoritetsbefolkning, svenskarna, trots att antisemitism förmodligen är den minst populära ideologi som överhuvud taget går att hitta i Sverige. Trots att vi svenskar hittills aldrig har varit elaka mot våra judar hävdar opinionsbildarna att det upplevda hotet kommer att materialiseras i framtiden – men bara om vi farliga svenskar får vara ifred och förbli i majoritet i vårt land. Resonemanget går ut på att svenskarna egentligen hatar judar, men att vi bara inte själva insett detta. Därför måste man nu snabbt, innan svenskarna bestämmer sig för att mörda judarna, fylla Sverige med muslimer – därefter kan judarna äntligen känna sig trygga. Göran Rosenberg och Jackie Jackubowski för regelbundet fram detta befängda resonemang, Rosenberg har av någon anledning fått göra det inför Sveriges riksdag. Samma tongångar hörs i massmedia i alla västländer, och från politiker som stöds av Georg Soros’ Open Society Foundation. I dokumentärfilmen radas liknande budskap upp från andra internationellt tongivande judiska debattörer. Reportageteamet besöker Stockholms synagoga och försöker via e-post komma till tals med en judisk debattör, för att fråga om hur allt detta hänger ihop. Svaret blir halmgubbeargument och blockering. Den som älskar Sverige hatar Israel fick man höra – samtalet tog slut innan det började.

Själv kan jag med bästa vilja i världen inte kan svälja påståendet om att ett Europa fullt av muslimer skulle vara det bästa för europeiska judar. Därför blir min egen följdfråga till filmtiteln: Vilket är det _verkliga_ motivet? Den frågan lämnar Palaestras dokumentärfilm obesvarad. Kanske tror filmmakarna att det judiska resonemanget om muslimer som trygghetsskapare är seriöst, vad vet jag.

Dokumentären belyser förtjänstfullt de misstag som svenskarna gör i vardagen. Genom sin bristande förståelse för våldets och gruppdynamikens mekanismer blir de dagliga mötena mellan våra egna ungdomar, utan nationell solidaritet, å ena sidan och invandrargrupper, med både ras- och klansolidaritet, å den andra, en ständig serie misslyckanden för våra ungdomar.

Psykologiska och mänskliga aspekter av den pågående samhällsutvecklingen behandlas på ett personligt sätt av de experter som intervjuas, journalisten Ingrid Carlquist och professorerna Jan Tullberg och Karl-Olov Arnstberg.

I dokumentären visas exempel på hur globalistiska krafter har rekryterat svenska myndigheter för att motarbeta debattörer och forskare som inte instämmer med den tilltänkta världsregeringens planer. Bland annat exponeras ett närmast komiskt samarbete mellan ett par myndighetspersoner, två statsavlönade kommunister med forskartitlar och fina kostymer å den ena sidan, och ett statsunderstött, vänsterextremt propagandakontor å den andra. De båda korsrefererar till varandra i akademiskt formulerade avhandlingar. Det komiska är att detta kan ske upp till 100 gånger i en och samma rapport. Målet verkar vara att den tidningsläsande borgerligheten ges intrycket av en kompakt intellektuell konsensus kring mångkulturen – ett konsensus som inte finns. Statens auktoritet används för att fastslå rena osanningar som allmängiltiga fakta. Så gott det går tills alternativmedia sätter käppar i hjulen.

Carl Lundström

IT-företagare

t.me/Carl_Lundstrom

https://www.youtube.com/watch?v=b58z2L7tvg4