Nästa år är det riksdagsval. Då väljer svenska folket vilka som ska företräda dem i Sveriges högsta beslutande organ under nästa fyraårsperiod. Redan i regeringsformens andra mening fastslås demokratins två fundament: “Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt”. Det är värt att fästa betydligt större vikt vid den första av dessa, eftersom Sverige inte har haft någon fri åsiktsbildning inför valet. 

Demonstrationsförbudet som införts med hänvisning till covid-19 omöjliggör fri åsiktsbildning och har därför underminerat det kommande valresultatets legitimitet. Särskilt hårt slår förbudet mot partier utanför riksdagen, och andra oppositionella rörelser, som har allmänna sammankomster som en av de huvudsakliga kanalerna för sin opinionsbildning. När regeringen nu aviserar att demonstrationer tillåts för upp till 1 800 personer, medan större demonstrationer än så förbjuds, infinner sig en fråga: handlar det i själva verket om att ta höjd för ett framtida franskt scenario i Sverige, där massdemonstrationer av samma magnitud som Gula västarna förbjuds?

Tidigt i pandemin, när kunskapen om viruset var närmast obefintlig och vården i kaos, valde vi i Alternativ för Sverige, liksom många andra, att självmant ställa in vår planerade vårfest den 1 maj 2020 i Stockholm. Där och då var det ett tråkigt men enkelt beslut att fatta, eftersom vi inte ville förvärra en redan svår situation när antalet döda sköt i höjden.

Senare – trots mer kunskap om viruset och en bättre situation inom sjukvården – införde regeringen ett tak om 50 personer för allmänna sammankomster. Det sänktes i november 2020 till åtta – något som i praktiken omöjliggjort tillståndsgivna demonstrationer. På senare tid har polisen meddelat att endast allmänna sammankomster med opinionsyttringar omfattas av förbudet, medan till exempel fotbollssupportrar kunnat samlas utan problem. Inte heller alla opinionsyttringar tycks vara förbjudna – vissa har slagits ned brutalt av polis, medan andra har tillåtits fortgå med polisens välsignelse. Denna absurda ordning har hittills inte föranlett någon åtgärd från regeringen, varför den får anses vara fullt medveten.

“Det här är mycket ingripande åtgärder som saknar motstycke i modern tid”, sade inrikesminister Mikael Damberg när han i praktiken förbjöd demonstrationer i november 2020. “Vi tar inte lätt på att begränsa människors rätt att samlas för sammankomster och tillställningar men sett till läget vi befinner oss i är det dock nödvändigt. Vi måste få ner spridningen för att stötta sjukvården och rädda liv”.

Nu, i juni 2021, kvarstår fortfarande förbudet, trots att dödligheten sjunkit kraftigt och är tillbaka på normala nivåer sedan flera månader tillbaka. Dambergs passivitet visar att han och övriga regeringen inte bryr sig nämnvärt om att en grundlagsskyddad rättighet är indragen, tvärtemot vad de kommunicerar utåt.

Idag vet vi också att virusets dödlighet är lägre än vad som initialt befarades, och kanske ännu viktigare: vi vet att smittspridning utomhus sker i mycket marginell utsträckning. Demonstrationsförbudet har därför varit den mest oproportionerliga restriktionen: det har fråntagit oss en grundlagsskyddad rättighet, samtidigt som det har haft en närmast obefintlig effekt på smittbekämpningen.

Sent omsider har regeringen valt att upphäva förbudet. Detta genom att taket höjs från åtta till 1 800 deltagare från och med den 1 juli.

Frågan som infinner sig är given: varför just 1 800? I promemorian finns ingen förklaring till det, siffran framstår som tagen ur luften. Och om man anser sig kunna tillåta 1 800 att demonstrera, kan man förstås tillåta hur många som helst att samlas. Ändå gör man inte det. Klåfingrighet före frihet. Vad är det man vill förhindra? För mig är svaret självklart. Man vill förhindra demonstrationer som är så stora att politikerna inte längre kommer undan. Man vill förhindra en svensk folkrörelse som går man ur huse, motsvarande Gula västarna i Frankrike. Demonstrationer som blir för stora förbjuds – givetvis med hänvisning till covid-19, när det verkliga skälet tycks handla om att demonstrationen skulle kunna innebära politiska problem för regeringen och deras kontroll över den politiska debatten i valrörelsen.

Det är viktigt att komma ihåg, att de som demonstrerar givetvis inte är de som är för regeringens politik – utan de som är emot. I Frankrike innebar Gula västarna, med hundratusentals demonstranter, en kronisk huvudvärk för den globalistiska regeringen och deras stat. En stor majoritet av fransmännen sympatiserade med Gula västarna. Regimen slog ned demonstranterna brutalt, vilket bara ledde till att rörelsen blev ännu större. Istället infördes ett demonstrationsförbud, likt det i Sverige, vilket effektivt stoppat massdemonstrationerna – åtminstone för tillfället. Även om Sverige inte har samma demonstrationskultur som Frankrike, så har de senaste åren visat att allt fler rörelser beger sig ut på gator och torg även i vårt land. Det är naturligt, med tanke på de sociala mediejättarnas allt värre censur av oppositionella.

Det demonstrationsförbud som Sverige haft under coronapandemin har inte drabbat de åtta partier som sitter i riksdagen och som får medial uppvaktning varje dag. Alla dessa partier har tillräckligt med plattformar och resurser ändå, och brukar normalt sett inte hålla några torgmöten annat än i valrörelsens slutskede. Låt oss ta partiledardebatten som exempel. I SVT:s stora partiledardebatter samlas åtta partiledare, inklusive flera personer från statstelevisionens personal, i en instängd och svettig studio. Om jag däremot, som partiledare för Alternativ för Sverige, skulle samla lika många personer på ett stort torg – utomhus! – där jag var enda talare, skulle jag lagföras och tvingas betala dryga böter. Medias stämpel av Alternativ för Sverige som en kriminell organisation skulle givetvis komma som ett brev på posten. Riksdagspartierna, som når ut till omkring en miljon tittare i partiledardebatten, och som garanteras rapportering i samtliga medier efteråt, ligger knappast sömnlösa över att de inte kan demonstrera. De klarar sig ändå.

Förbudet har därför slagit allra hårdast mot Alternativ för Sverige och alla andra rörelser som befinner sig långt från det politiska etablissemanget. Vi tystas systematiskt ned av medierna, och de få gånger det ändå skrivs om oss är det fulvinklat av agendasättande journalister som vill smutskasta partiet. Våra torgmöten är helt enkelt livsviktiga för oss för att kunna få ut vårt budskap direkt till folket – såväl i valrörelser som i mellanvalsperioder.

val - demonstrationsfrihet
© Alternativ för Sverige / Torgmöten är en central del av Alternativ för Sveriges opinionsbildande verksamhet, oavsett om det är valrörelse eller inte. Hösten 2019 höll vi ett torgmöte i Filipstad, med tre år till valet.

Det är visserligen sant att grundlagen ger rätt att göra vissa begränsningar, till exempel för att motverka just farsot. Men begränsningarna ska endast användas i undantagsfall, och måste vara proportionerliga:

“Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar”, står det i regeringsformen.

Förbudet som just nu riktas mot alla politiska demonstrationer, och det kommande förbudet som riktas mot stora demonstrationer, gör att vi får ett val som bara har ett av de två fundamenten uppfyllda: allmän rösträtt, men inte fri åsiktsbildning.

Redan före demonstrationsförbudet fanns stora brister i det svenska valsystemet som underminerar valets legitimitet. Till dessa hör bland annat valsedelssystemet, som kritiserats av internationella valobservatörer för att gynna de etablerade partierna, samt det frikostiga utdelandet av medborgarskap och därmed rösträtt till utlänningar.

Om grundlagens skrivelse om fri åsiktsbildning ska uppfyllas, måste flera viktiga åtgärder vidtas. Att häva demonstrationsförbudet i sin helhet är inte det enda, men det är det mest akuta.

Den svenska folkstyrelsen ska synas i verkligheten – inte bara som ord i grundlagen.

Gustav Kasselstrand

Partiledare, Alternativ för Sverige