Från fornnordisk hyllning till postmodernt förtryck – Vi möter nationalkonstnären Markus Andersson

Svenska Morgonbladet möter konstnären Markus Andersson en karg höstdag i november. Markus är för den konstmedvetna publiken känd som nationalromantikern som utmanar den moderna och globalistiska trend som allt mer påverka den skapande sfären.

Vi tar oss till de uppländska skognara strax norr om Heby där han bor på en gård som funnits i släkten i två generationer. Här lever han på traditionellt vis, med kycklingar och får. Därtill har han har tillgång till jakt och fiskemarker samt möjlighet att anskaffa ved till kaminen tack vare god samverkan med övriga markägare i området.

Självhushållning är hans utgångspunkt och målet är att uppnå den till en grad att han frigöra sig själv ifrån världens ekonomiska krav samt det ränteslaveri som begränsar den fria konstnärliga tanken. Självhushållningen ger således friheten och tiden som konstnärssjälen behöver.

Markus visar upp de stilfulla byggnaderna som på sätt och vis blivit hans egen lilla

Från Markus Anderssons Ateljé

bondby. Byggnaderna är rödfärgade med vita husknutar och allt detta är i anslutning till fårhage och hans lilla hönseri. Mitt i denna allmogeidyll finns hans sommarateljé en våning upp. Den nationalromantiska prägeln blir påtaglig när vi kliver in i lokalen. Alltifrån inredningen till takbjälkarna är av en naturlig konstruktion – hantverksmässig kaliber –, utan moderna anpassningar i någon större utsträckning. Vi känner doften ifrån träet i den friska vinterluften som sipprar in i denna naturnära konststudio.

Barndomen

Som barn bodde Markus norr om Stockholm. Kopplingen till naturen fanns via denna släktgård på landet som han nu bor i. Fadern kom ifrån Jämtland medan moderns släkt härstammade ifrån den finska landsbygden. Hans farfar var gammal mjölkbonde.

Markus i sin ateljé.

Farfar lärde honom de gamla landsbygdens sysslor i både skogsbruk och med djuren. Kopplingen till det naturnära fanns därmed hos Markus ifrån första början och det var en livsstil som han tog till sig. Hans pappa var emellertid tvungen att flytta till Stockholm när försörjningen så krävde, men gården fanns kvar.

Vi kikar runt i ateljén och gör de första reflektionerna tillsammans med vår värd, Markus Andersson. Ty motiven på väggarna är nationalromantiska på alla sätt och vis…

”Om allt beblandas blir världen en McDonaldskultur” är hans tydliga tes. ”Jag tycker det är viktigt att inte förlora sin kulturella identitet och känsla för sina rötter som konstnär även om man kan få influenser ifrån andra länder och kulturer…” blir Markus initiala reflektioner när vi börjar fördjupa oss i hans konstnärliga gärning.

Att förstå grunden i konsten

Markus utvecklade ett konstintresse i unga år, ett konstintresse som han kunde diskutera med sin mor. Även hon såg värdet av det skapande i tillvaron. Efter lite tjat fick han en bok om hur han skulle teckna hundar samt oljefärger för barn. Det var nu hans första konstnärliga funderingar utkristalliserades. Den första stora frågan som skulle redas ut var hur han skulle omvandla verklighetens tre dimensioner till två dimensioner på ett papper.

Teckning av Markus Andersson

Denna problematisering blir utgångspunkten när Markus undervisar i nutid. Eleverna måste hitta verktygen som erfordras för att fånga de optiska dimensionerna. Markus förklarar pedagogiskt att när en konstnär ska avbilda en väg som går bort mot tavlans bakgrund måste vägen som fenomen översättas till ett upp och ner vänt V. Bara så kan konstnären spegla hur linjerna mötes vid horisonten utifrån det mänskliga ögats perspektiv. Exakt samma princip gäller när ett bord ska avbildas framifrån. Blir sidorna helt raka framstår perspektivet snarare som att komma ifrån ovan – från taket. Perspektivlagarna behöver följas och i grunden ser vi människor världen utifrån dessa – men konstnärsögat behöver tränas för att fånga upp och översätta fenomenet på ett optimalt vis.

Teckning är en bra startpunkt för att på ett enkelt och sätt träna på perspektivlagarna och verklighetens proportioner. Så inleder hans elever sin resa, berättar Markus.

Konstnärsutbildningen – hans tidiga konstnärsår

Konstskolan Basis på Södermalm.            Av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=26157527

Det faller sig då helt naturligt att Markus första skolning inom det konstnärliga var en korrespondenskurs i teckning vid 20 års åldern. Hans konstintresse hade legat på hyllan under övre tonåren men kring 20 skulle han åter hitta kärleken till perspektivens vetenskap. En viss osäkerhet kring konsten hade växt fram men han fick en nytän

dning under utbildningen. Han hade sökt in på en halvtidsutbildning och bodde utanför Stockholm. Han var därpå inskriven och aktiv vid en konstskola på Odenplan under några års tid. Därefter blev det Konstskolan Basis på Södermalm.

Sedan slutet av 90-talet och ett par år framåt var Markus lärjunge hos den norske antimodernistiske konstnären, Odd Nerdrum. Denna möjlighet tilldelades enbart de få som Odd valde ut. Ateljén var i Odds egna hem och denna vistelse var mer en fristad för konstnärlig utveckling än en konstskola. Den norske mästaren var aldrig läraren med pekpinnar utan snarare en inspiratör som bidrog med en miljö och en mindsett. Att besöka Odds ateljé var en eftertraktad upplevelse som lockade ifrån hela världen.

Markus och Odds vägar korsade när Odd ställde ut på kulturhuset i Stockholm på 1990-talet och Andersson fick därefter en inbjudan ifrån Ods fru ett kort tag därpå.

3 veckor i sträck – några gånger per år – i ett par år, var besöksschema som Markus följde. Han fick nya konstnärsvänner, lärde sig skiktmåleri där lager på lager av färg skapar konstverkets djupare dynamik. Detta angreppssätt håller på att falla in i det förglömda då det sällan lärs ut idag.

Den moderna konstens problematik – när globalisterna tagit över

Vi talar om den moderna konsten och hur den allt mer speglar ett kommersiellt och postmodernt syfte. För Markus är folksjälen och den naturnära en given utgångspunkt för sitt konstnärskap. Därför ser han ett problem i att den globalistiska eliten aktivt motverkar den traditionella och nationalromantiska skildringen i allmänhet och särskilt den nordiska i synnerhet.

Carl Larsson: Frukost under stora björken. Ur Ett hem från 1896.

”Och det är troligt att våra politiker ligger bakom detta också” säger han till oss. Härom året ville Morgan Johansson förbjuda runor men argumentet att det var rasistiska symboler.

Den klassiska konsten har en viktig och naturlig plats i den svenska folkgemenskapen, förklarar Markus. Konstnärer som Carl Larsson och Anders Zorn, ”bekräftade oss människor och den miljö som vi hör ihop med”.

De speglade väl familjelivets viktiga dynamik i samklang med naturen. Idag har emellertid en postmodern stil växt fram. ”Den exklusiva konstarenan har ockuperats av krafter med ekonomiska syften och propagandamål.” vidmakthåller han. Storkapitalet driver upp priserna på tillintetsägande eller kultursöndrande konst så att den blir stilbildande, trendsättande och dessvärre kulturskapande, är hans distinkta narrativ.

Markus ger oss ett par exempel på ”konstnärer” vars intention är att via estetik söndra västvärldens nationalstyrka och folksjäl.

Jeff Koons är i grunden reklammannen som anställde begåvade konstelever för att skapa just denna söndrande estetik, berättar Markus. Studenterna får betalt för

Rothschildparken i Frankfurt. By FFM_Rothschildpark-Sued_2010.jpg: Frank Behnsenderivative work: Dontworry – This file was derived from: FFM Rothschildpark-Sued 2010.jpg:, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=25142314

att ”göra hans idéer”, men det är Kroons som skriver sitt namn på allt producerat. Jeff började sitt yrkesliv som börsmäklare och utstrålar ingenting annat än det när man beskådar honom. Han är känd för en abstrakt estetik vilken totalt för konstlinjen ifrån människan och dess miljö. (Bild på Jeff Koons) Konstverk ifrån Koons finns i Rothschildparken i Tyskland, uppförd av familjen Rothschild, vilka är en del av det internationella storkapitalet och banksfären.

Cleon Peterson må vara mer obskyr men har likväl designat Rothschildfamiljens segel, menar Andersson. En av Petersons konstverk heter ”Endless sleep” där konstnären ikoniskt lyfter fram svarta som överordnade vita, hierarkiskt och sexuellt. Konstverket sprids världen över ge

Från en nätsida som säljar Cleon Petersons konst

nom en något dyrare massförsäljning via nätet.

.

De gamla konstälskarna

Kung Karl XV var konstnär och kulturmecenat. Kungen beställde nationalskapaden motiv, däribland med vikingatiden som tema. Den nationellt förankrade överklassen vårdande kulturen under 1800-talet, förklarar Markus för oss. De var en nationellt förankrad punschöverklass som ägde skog, mark och gamla fastigheter vilka såg värdet i att de köpte nationellt. Det framväxande Valmansförbundet (Moderata samlingspartiet idag) var vid 1900-talets början för tullar vilka främjade svensk och inhemsk produktion. Hela samhällsdiskursen var nationell, ekonomi såsom kulturlivet.

Jaktsällskap (1853), målad av Karl XV.

Rikedom var i mångt och mycket på den tiden soliditet i kombination med socialt och moraliskt kapital. Idag har globalisterna dödat detta tankesätt hos Östermalseliten som snarare köper den kulturmarxistiskt inspirerande konsten och umgås på Stureplan.

”Konst som påminner hur vackert det är i vårt land, och påminner om våra rötter, riskerar att trycka bort den globalistiska dagordningen.” konstaterar Markus när han stillsamt sitter i en av sina stugor och fikar med oss.

Han breddar även här konstbegreppet till den gamla slöjdtraditionen som funnits i Sverige, där självhushållning och allmogekultur dominerade en bra bit in på 1900-talet. Just därför hittar vi även välarbetade träreliefer i hans ateljé.

Reliäf av Markus Anderssonen här konstbegreppet till den gamla slöjdtraditionen som funnits i Sverige, där självhushållning och allmogekultur dominerade en bra bit in på 1900-talet. Just därför hittar vi även välarbetade träreliefer i hans ateljé.

Det borde finnas en medvetenhet om globaliseringens destruktiva kraft hos den svenska folkbildningsrörelsen tänker vi. Här finns visserligen en stark vurm för de gamla traditionerna. Om detta råder inget tvivel, säger Markus, men han tror inte att folkrörelsen riktig förstår varför dessa traditioner dör ut. ”De är lyckligt omedvetna”

Den modernistiska revolutionen

Den modernistiska revolten var ett uppvaknande efter första världskriget. Markus ser grundidén till denna konstnärsrevolution som sund. I en tid av förändring behövs givetvis nytänkande. Modernisterna hade ett hjärta och reaktionen hade nog en djupare orsak, konstatera Markus – men någonting gick fel.

Vi fick Pablo Picasso som arketyp när han exemplifierade. Picasso gjorde en del fint i början. Picasso struntade i perspektivet och förpassade det traditionsenliga. Ibland behöver det röras om i grytan för att upprätthålla konstnärlig frihet och för att tillföra estetisk dynamik, enligt Markus. Men problemet kom när de ”kastade ut barnet med badvattnet”. Picasso löste upp traditionerna och gjorde det därmed möjligt för en samhällselit att själva välja konstnärer, utan kompetens, bildning eller sinne. Modernismens gav, till en början omedvetet, den konstskapande makten till det morallösa kapitalet. Kapitalet lyfte exempelvis fram Jackson Pollock – alkoholisten som kastade färger på en duk.

När de ”exklusiva” krafterna fick tag i Picasso, började han hylla Sovjetunionen trots konstförvanskning och fångläger, förklarar Markus. Modernismen började som en frimodig revolution med slutade med ett förslavande av konstnärssektorn.

Just denna reflektion får oss och Markus att snubbla in på hur kriser, eller uppdiktade kriser, förändrar spelreglerna, kantänkas till globalsiternas fördel. Hierarkiers och den gamla stabila medelklassens styrka försvann efter världskrigen omdanande förödelse. Detta skapade förutsättningar för nedbrytandet av konsten. När de allierade marscherade in i

Konstverk av Pablo Picaso.

Tyskland vid krigsslutet stals över 10 000 tavlor, berättar Andersson.

Vi kunde i vår diskussion med honom konstatera att vid varje stora trendbrott, kris eller omvälvning, vinner dessa nedbrytande krafter ny mark.  Det är exempelvis medelklassens företagare som återigen drabbas, men nu av coronahysterin.

Markus anser att överreaktionen kring covid-19 gör det svårare för vanliga konstnärer att nå ut, då de behöver ha utställningar, soaréer osv. Den vanliga konsten erfordrar oftast en ”connection” mellan köpare och säljaren. Den globalistiska konsten kan däremot lika gärna säljas via internet och zoommöten och få nu ytterligare ett försprång.

Den genuina kultursektorn knäcks utav alla lockdown när staten förhindrar mänskliga relationer och kontakter, berättar Markus. Skulle denna nedstägning pågå längre överväger han mer självhushållning. Han har blivit erbjuden att hålla zoomutbildningar men anser inte att han kan ge eleverna en god konstnärlig utveckling därvia – därav tackade han nej. Markus ändrar hellre om i sitt liv än att anpassa sig till globalisternas krav på kommersialisering av konstnärsyrket.

Porträtt

Porträttmålningar är en av Markus absoluta favoritsysslor. Inget porträtt är det andra likt, poängterar han, och nyckeln till perfektion är att hittat det unika i just den människan som avbildas.

Enligt Markus behöver konstnären då vara klar i huvudet för att fånga upp de små detaljerna som urskiljer just den specifika människan som avporträtteras. Vanligtvis har han en sittning med personen. 5 sittningar, på 2 timmar var brukar vara standard. Hans mål är att under sittningarna fångar upp ett genomsnitt av miner, ansiktsuttryck samt känslolägen i personligheten. Sen förfinas detaljerna och i lugnans ro.

Det sista vittnet, Porträtt målat av Markus Andersson

”Vad ger ett bra porträtt som ett fotografi inte kan?” blev en naturlig fråga till Markus då dagens samtal handlar om varför det traditionella ofta har fördelar över de modernistiska.

”Fotografen tar en punkt ur tiden” säger han reflekterande…och visst finns det duktiga fotografer” konstaterat han därpå…men det är inte jämförbart. Porträttet ger dig möjlighet att lyfta fram en subjektiv dimension och ett djupt av dimensioner som skiktmåleriet möjliggör. ”Facitet” för en bra avbildning är inte ett foto från en tidpunkt, utan ett porträtt där konstnären kombinerar personlighetsuttryck för att ”spegla djupet” av den människa den har framför sig.

Akvarell och olja

Enligt kritikerna i tidningar och på nätet är Markus framförallt en oljemålare. Han är mer av en mångsysslare när vi ser lite djupare…

Han använder huvudsakligen teckning som stöd förklarar han. Men det är huvudsakligen oljemålningar han ställer ut och därvia har han för allmänheten blivit en oljemästare. Porträtterna är oljemålningar i och med att oljans lager framhäver den monumentala tyngden i konstverket. Det finns givetvis en funktionell anledning till att olika färgtyper används fortsätter han.

Oljemålningen kräver torktid, berättar Markus, och flertalet lager. ”Det blir tungt att arbetat med” och passar sig bäst i en ateljé eller inomhus. Akvarell är dock smidigare att ta med sig ut till skogen och till havet. Därpå fångas havets flytande rörelser bättre upp av den vattenlösliga akvarellen som har snabba torktider. Konstnären kommer då hastigare till sak, ”händelsernas centrum”. Just när man målar av dynamiska fenomen – vindens bris och vattnets vågor – blir händelsernas spontanitet den känsla som man vil fånga upp. Markus berättar att det finns en friskhet, när vatten för pigment till papper, lite friskare och lite livfullare.

Vrede mot Gudarna

”Vrede mot gudarna” är en av hans mer kända konstverk. Den är målad i akvarell och är således ett utomhusmotiv. En medeltidsförenings medlemmar var levande modeller med sina rustningar. Inga fotografier användes.

Idén kom ifrån skriften, Historia om den nordiska folken, av Olaus Magnus från 1500-talet.

,

Det konstnärliga uppdragets sanna natur

Hela samtalet med Markus har följt en röd tråd kring det konstnärliga uppdragets sanna natur i relation till de kulturkrossande krafterna. ”Riskerar en konstnär sin integritet när den måste försörja sig?” blir därmed vår slutgiltiga problematisering.

Ja det finns risker, poängterar Markus. Risken ligger i att en konstnär vänder sig ifrån sin skapande förmåga och gör pengar sitt ändamål.

Enligt honom är det bättre att ta ett okvalificerat extrajobb än att sälja ut sin konststil. Man kanske måste välja bort bekvämlighet för att kunna vara fri att skapa, säger han.

Levnadskostnaderna i det moderna samhället gör tyvärr att allt fler konstnärer och kulturpersonligheter tvingas sälja sin stil för att överleva. Så har det emellertid inte alltid varit. För ett halvt sekel sedan fanns det konstnärer som bodde som bohemer, i Paris och även på Södermalm i Stockholm. Nu är det i princip Dagens Nyheters ”kulturprofiler” som har råd att bo där menar Markus. De är slaver under Bonnierkoncernens lönekuvert.

De urbana konstnärerna kan aldrig bo i samhällets centrum nuförtiden. Därmed tappar konstnärerna kontakt med infrastrukturen. Förr levde de nära makteliten men var inte beroende utav lönekuveren för att kunna göra det. På så vis observerade de och tillföra en kritisk och ett fördjupande inlägg i samhällsdebatten kring just maktens elit. Denna ovan beskrivning utveckling har troligtvis drivits på för att skydda den framväxande eliten ifrån konstnärernas genuina granskning.

Åsiktskorridoren växer fram

På 90-talet fanns det fortfarande forum för nationalromantiker inom den skapande sfären och fler konstnären ”vågade tänka dynamiskt”, poängterar Markus. Idag är kulturlivet av ett mer totalitärt slag. Vi lever i ett mindre demokratiskt samhälle, upplever han. Konsten blir väldigt snabbt lidande. En upprorisk konstnär kan idag inte ställa ut bland fint folk. Tiden när Kungen beställde fornnordiska motiv är således över.

Vi konstaterar mot intervjun slut att det finns en hel del att kämpa för inom konssfären. Kulturlivet speglar människans innersta natur som på många sätt kvävs när den inte får uttryckas.

Markus har hjälp oss att förstå den nationalistiska konstens situation i vårt samtida Sverige. Med detta sagt inser vi att kampen för att återställa den naturliga, folknära och historiska konsten till sina forna glassdagar inte enbart är en kamp för konstens integritet, men även en kamp för den svenska kulturnationens överlevnad.