8.2 C
Stockholm
onsdag, september 22, 2021

Bli plusmedlem

spot_img
spot_img

Krönikör Anders Wollin: Vi behöver landa ifrån modernitetens galenskaper

Den moderna tiden vill gärna se sig som humanismens förebild av att sätta människan i centrum. Men då den jagar en framtidsbild, en ism, en nästa fluga, är den lika vidskeplig som forntidens spådomar, om att just den eller den trenden är nästa stora grej, och sålunda är allt som är av värde, nåt som passerar flyktigt genom den linsen. Retreater, yogapass, mindfulness, ska motverka den ständigt resande nutidsmänniskan. Som närmast påverkad av den gamla Tillbaka till framtiden med Michael J. Fox på filmduken, försöker hon liksom penetrera ett nålsöga, och därigenom förvandlas till en fjäril med lättburen kropp, redo att likt pastöriseringsprocessen få allt det värde den så friskt söker. Allt ljus på mig, upphöjt i såväl ultrarapid som i förstoringsglaset maxium. Allt ska maxas, annars är det inte; den befintliga storleken, varandet såsom det är, är bara en station man passerar genom, för att bli den lyckliga mottagaren av det högsta priset bara några turer fram på det kollektiva jättelokomotivets kråmade pråmresenär.

Vi är alla flukterande som transparenta ljuskällor, men mest ett ljus mer skenheligt än bestående och därmed riktat. Visst söker vi upp, information, människor, platser och händelser, men bara för att se dem förgås, bytas ut, ett evigt kretslopp mot Nästa. Ständigt en fjärilspuppa, som talar om det rosa molnet. Den där existensformen som bara du, vinnaren, kan uppnå när alla bitarna fallit på plats. Den moderna livsstilen är således en flykt. En möjlig väg, på en ännu möjligare väg, till en tänkt väg som kanske är möjligheternas väg. Den väg som vi alla söker. Men nålsögat som fjärilen tränger sig in genom och sen söker förstora i linsens illusoriska perspektiv, är förrädisk. För vem ska bedöma när väl du är färdig? För det krävs Juryn. Idolvinnaren måste bli skådad, också den genom fjärilspuppans eviga möjlighet, trängd och satt i obskyr penetrering av den rådande linsens vadslag. Vem vinner idag, vart vänder vinden? Och ständigt i bakhuvudet, som ett kappregn som hinner ikapp, Jag ska köpa vingar för pengarna, flyga ut över ängarna. Drömmens maxium, att bli fri från sig själv. Att ta ett djupt andetag och som i skraplotteriets reklam, plötsligt vakna upp på en öde strand i paradiset med gratis drinkar resten av livet.

Popular, sjunger Erik Saade, ja populärkulturen heter det också, är en nyck. Tangerad så klart av mer än den dagens värde, den faller så klart tillbaks på annat än nycker, men kompromissen står så högt i tak, att bara dunfjädrarna räknas, inte vem de satt på först. Att HA, har blivit den stora saken, inte själva görandet. Så klart en konsekvens av industrialismens massproduktion och avskärmandet från handens bruk, men lättvindigt som en fjäder kan vi inte flyga om vi ska bestå som ras, vi måste klä på fjädrarna på kroppen igen och inse att vi kommer från en källa. Den källan sätter i sin tur det sanna värdet, eller om du så vill, normen, för det rådande, mer än masshypnosens nästa stora vingslag. Att vara eller inte vara – populär! – kan för denna tids räkenskaper, vara skillnad på liv och död. Är du någon, är du värd att leva. Är du inte någon speciell, är ditt liv utan nytta för den tidens inräkning. Ett lotteri, kan tyckas, men det följer ju vissa intagna normer. Normen av Vinnaren, maximerandet, den ultrarapida, den ljustransparenta och till på köpet illusoriska men dessutom knivskarpa yttraren av Dagens melodi, dagens vinnarhand. En strike i den eller den tidens riktning! Det gäller att hänga med. Fy för den lede om du riskerar allt på mer ointagliga vägar, mer okänd terräng, tänk du kan komma att uppfinna dig själv och ett positivt femte hjul, du kan rulla på och av i en egen ordning. Din tankesats behöver inte vara så förutbestämd, och därmed inte så förlegad, liksom du alltid är på språng för att du inte är på det inräknade språnget. Du spränger s.a.s. gränsen genom ditt upphöjda medvetande, dvs ditt vetande som ställer sig över och vid sidan av det gängse.

Låt oss applicera detta i praktiken. Tänk om alla inte var kappvändare i politiken. De stod fast. Fasta i sin övertygelse att deras stämma inte behöver göra gemensam sak i att drägla med i kråksången i riksdagen. Att du äger en okränkbar rätt att oavsett väder och färg på kläder, och att din röst och intellekt har en sjuhelsikes rätt att existera – inte som ett opium för folket – för tankefrihetens och yttrandets egen rätt. Du kan därmed stå ensam hur det än blåser, du ”kan stå fast”, som en klippa, i en mer hermetisk tidslinje än den i det moderna narrativets mer fluktuerade och kollisionsartade deflektion. Det finns en grad tills dess att höljets, skalets, transparenta upplösning bör göras gällande, i jakt på ”det nya jaget.” Till slut återgår lagarna som var före tid och rum och som bestämde dess varje kvadratmeter, till sin ordning långt över och före tiden. Den moderna människans skenkaraktär, dess galopp in i new age och överjagets hybrid, blir till slut en tillsluten kapsel ingen kommer ur. Det blir som vi flyr, men vet inte vart vi ska. Vi bara rör oss. Och vi har t om passerat Andy Warhols utsaga om ”fifteen minutes of fame” och knaprar piller i jakt på nästa hybrid, nästa fluga. Fjärilspuppan är en vacker saga men den är en dröm. Vi måste röra oss på marken och vara fast där. Annars bryter helvetet loss där nere medan vi äts upp av flyktens illusoriska lins.

Vi måste vara benhårda kontrollanter av vad vi slussar in på det där framtidståget. Rymden har ingen gräns just för att den är just bara det, rymden, men den går inte att leva i. Människans sidor och mynt måste besvaras av de svar hon sätter på de frågor hon ställer här, i kammaren och salarna där hon är. Att fluktuera så vida bort, tills dess att horisonten är borta och endast oigenkännlighet gruvar på hennes förstånd, kommer bara föra henne fasligt nära ”the edge” och slunga henne i rymdfarter ner mot jordens travers av krön och skråer. Det finns inget vackert i det, tvärtom kan det sluta i faslig skada. Att söka för att finna, hette det, inte söka för att söka. Jaget har en gräns, och den gränsen är i detta nu nådd. Bevittnar vi inte modernitetens galenskap och fallgrop allestädes runt om oss, i all dess praktiska applikation? Det fluktuerades vidsynta möjlighet, blev till syvende och sist mest en humbug, en teknikapparat i händerna på ett globalt jättebygge, som vill forma oss mot sin ordning, då vi så lättvindigt hoppat in i och hoppats på dess puppa, i du sköna nya världs förtrollade mantran, men som gör oss oerhört känsliga och lätta som papper att kasta i brasan. Vi kommer inte åter till ordningen innan vi kommer tillbaka till jorden. Tiden för astronauter är förbi, det är dags att vända hemåt.

Liknande artiklar

- Advertisement -spot_img

Senaste nytt