Prenumerera
Prenumerera
Bakgrundsbilden: Av James Shuttleworth (digehode) från Coseley, England - Flickr, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1297162

Krönikör Katja Leijonmarck: Sluta använd bildningsidealen som arbetsmarknadsåtgärd

Sverige går onekligen in i en lågkonjunktur som vissa bedömare ser som värre än den landet upplevde på 1990-talet. Nationalekonomen Robert Gidehag arbetar åt svenskt näringsliv och säger att ”Det mest optimistiska scenariot visar på en utveckling av ekonomin som är värre än 90-talskrisen.” i en artikel från i våras.

Det ekonomiska läget börjar bli allvarstyngt av allt att döma. På lite drygt ett halvår har arbetslösheten stigit från 6 procent till 9 procent. För åldersegmentet 18 till 24 ser vi att arbetslöshet som ökat ifrån 3,5 procent till över 11 procent.

Ungdomsarbetslösheten har enligt ekonomiprofessor Anders Forslund kraftigt ökat och detta är än mer alarmerande då ungdomar som kommer långt ifrån arbete riskerar att hamna efter sina jämnåriga livet ut. Det finns tyvärr data ifrån 90-tals krisen som stärker denna tes poängterar Forslund i en SVT-intervju.

Den socialdemokratiska regeringen har trots sin tradition av långa utredningsflaskhalsar satt ihop ett åtgärdsprogram för att hjälpa fler tillbaka in på arbetsmarknaden – och vi alla känner igen socialdemokratins recept – UTBILDNING.

Regeringen genomdrev att 19 000 nya utbildningsplatser på Universitet och högskolor skulle till 2021 samt satsningar på ett brett spektrum av andra utbildningsformer, från folkbildning till interna vidareutbildningar på myndigheter. Men det är någonting underligt med resonemangen kring arbetsmarknadspolitik och utbildning. För arbetslösheten är en produkt av hur många som söker jobb i relation till hur många jobb som finns. Motorn bakom en stark arbetsmarknad är ett bättre företagsklimat och inte utbildning. Det blir inte automatiskt fler hightech-företag bara för att Sverige utbildar 100 000 fler civilingenjörer i teknisk fysik men i ett pressmeddelande från exempelvis Stockholms Universitet meddelas att regeringen tänker expandera det svenska utbildningsväsende.

Långtidsarbetslösheten biter sig fast bland utsatta grupper och detta förvärras under lågkonjunkturen, om detta är vänster och högern överens. Problemet är bara att Sveriges ungdomar är bättre utbildade nu än för några decennier sedan och ändå är flertalet av dessa längre ifrån arbetsmarknaden idag än förr.

Sydsvenskan rapporterade att ordföranden i Region Skåne, Henrik Fritzon, (S) vid sitt första maj-tal valåret 2018 utlovade miljardsatsning inom utbildning. Densamme följde upp budskapet med en debattartikel i Sydsvenskan den 7 augusti, inför valet. Men den krassa sanningen är att det var lättare att bemanna inom svenskt näringsliv och svensk välfärd för enbart några decennier sedan, innan tekniken till och med gjorde arbetsuppgifterna enklare. Bokföringspersonal lägger exempelvis bara in fakturor i datasystem nuförtiden medan CAD-programmen gör de flesta uträkningarna åt landets ingenjörer. Sveriges arbetsgivare skulle numera kunna nyttja lägre utbildad arbetskraft inom många yrkesområden. Så varför detta gapande om mer utbildning när arbetslösheten ökar? Istället för bättre företagsklimat så att jobben blir fler. Troligtvis för att vi måste få det framstå som att alla behöver bli högutbildade – det handlar om vänsterideologi.

Enligt ekonomiprofessorn och arbetslivsforskaren, Mats Alvesson, lever vi i ett samhällsklimat där alla ska välkomnas in i den bildade medelklassen. Professor Alvesson gjorde sig känd i samhällsdebatten när han myntade begreppet ballongsamhället, via en debattartikel år 2014 i Dagens Nyheter. Här liknar han den moderna samhällsstrukturen vid en ballong med en stor mitt, istället för en noggrant avvägd pyramid. Ingen reflekterar ens över behoven på arbetsmarknaden eller huruvida stora delar av befolkningen ens klarar av de högre utbildningarna. Istället – för att använda Alvessons ord – ”gymnasifieras” högre utbildningar för att fler ska kunna genomgå dem och för att flertalet ska känna sig som bildad medelklass. Denna tendens blir vi ytterligare påmind om när befattningar går i inflation. I säljarnas facktidning, ”Sälj!” finns en artikel – ”Drabbad av titelsjuka?” –  som i maj 2018 beskriver hur befattningar såsom, KEY ACCOUNT MANAGER OCH BID WRITER, växer fram, istället för att erkänna att de flesta på en säljavdelning är vanliga säljare. Alvessons tankar lyfts fram i hans DN-artikeln. Hans bedömde att sanningen om titlarnas meningslöshet motverkade ballongsamhällets illusion – därför upprätthålls fasaden.

Det ter sig dock vara mer värt för den svenska ekonomin att låta ungdomar bli handläggare/vårdpersonal och lära sig jobbet på jobbet, och därpå få uppvisa driv och prestation, för att en dag kanske befordras. Drivkraften som skulle genereras när personalen klättrar uppåt i pyramiden skapar troligtvis mer nytta för företag och samhälle än all energi tillika studiemedel som idag offras på meningslösa högskoleutbildningar samt jakten efter påhittade befattningar. Utan ballongsamhällets illusion kan arbetsgivare börja anställa ungdomar och andra ifrån utsatta grupper på arbetsmarknaden och lyfta fram dem internt, som för ett par decennier sedan.

Och här står vi, med skenande arbetslöshet och en högskoleexpansion som hittills inte sänkt vår arbetslöshet utan bara höjt skattetrycket. Arbetslösheten är snarare högre än för ett par decennier sedan.

Högskoleutbildningarna blir på grund av dess storskalighet allt mer massproducerade. Utbildningarna måste snarare få förbli de intellektuella centra som skyddade de gamla bildningsidealens vars anda kunde fylla näringsliv, samhället, demokratin och samhällsdebatten med klassisk insiktsfullhet.

Låt högskolorna fylla sin traditionella roll medan goda näringslivsvillkor får lösa problemen på arbetsmarknaden, problem som en hel generation nu står inför.