Ledare: Lamotte – En journalist i tiden
Coronapandemin har vänt livet upp och ner för oss alla, inklusive Joakim Lamotte. Han har numera begränsade möjligheter till att besöka landets betongförorter där han skildrat hur den misslyckade assimileringen skapat en utsatt situation för framförallt landets unga och landets kvinnor. Rånen, våldet och våldtäkterna sprider sig, som en pest som alltjämt får härja fritt. Just nu är även Joakim långt ifrån denna miljö, där han vanligtvis värdar livesändningar och möter stora folksamlingar vilka uttrycker missnöje över samhällsutvecklingen.
Men härom veckan var han inbjuden till Grand Hotell i Lund, till en studenttillställning i dessa kristallkrone-fyllda lokaler, med anor ifrån 1899.
Grand Hotell i Lund. Hotellet invigdes 1899 och färdigställdes utifrån stadsarkitekten Alfred Hellerströms ritningar. Bild Av Jorchr – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21016319
Välkommen till Studentafton i Lund, ett samtals – och debattforum vars möten har anor som är nästan lika gamla som självaste Grand Hotell – första träffen hölls år 1905. Och scenen har under decennierna välkomnat gäster såsom Peter Wallenberg, Olof Palme och Tysklands tidigare förbundskansler Willy Brandt.
Det är nu höst när hotellsalongernas ljus ger en stilfull kontrast mot ett väder och ett samhällsklimat som blir allt mörkare. Men denna höst var likväl Joakim Lamotte inbjuden gäst. Moderator för kvällen blev författaren och filosofie doktorn i teologi, Anna Heberlin, som själv gjort sig känd via kontroversiella skriverier, däribland en crowdfinansierad bok gällande problemen kring mångkulturalismen.
Studentaftons arrangörer berättar hur de fått uthärda hatiska påhopp för att ha bjudit in Joakim Lamotte på detta förutsättningslösa vis. För han är både hatad, älskad, omhuldad, åtalad och så många andra saker på en och samma gång. Men den stora frågan är varför? För att han anses bedriva meningslösa förtalskampanjer mot
Studentafton 2011 arrangeras utav Akademiska föreningen i Lund. Bild Av Eskimojoe100 – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15570440
meningsmotståndare eller för att han representerar en ny och oberoende form av journalistisk som gör banbrytande insatser?
Att han skapar starka känslor råder det emellertid inget tvivel om. Lamotte beskrev under kvällen hur han jagar fram berättelser om social orättvisa som faller mellan stolarna, orättvisor som etablissemanget orsakat men som den etablerade journalistiken vägrar belysa. Han skildrar toppstyrningen hos de etablerade mediejättarna och hur detta begränsar det demokratiska samtalet kring sanningen. Därför försörjer han sig på de swishdonationer som erbjuds för sitt arbete och sina djupdykningar i det kontroversiella.
Det är onekligen problematisk med journalister på fasta löner som anpassar artiklar utifrån Bonniersfärens globalistiska intressen. Men kan det inte vara lika bekymmersamt att journalister försörjer sig på det som mobben är beredd att swisha för i stundens hetta?
PhD Anna Heberlein Bild Av Frankie Fouganthin – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64015998
När pressetiken var i sin linda under 1800-talet ifrågasattes de ”notisjägare” som frilansade, likt de krimreportrar vilka avlönades per rad, och än mer om dessa rader sålde vitt och brett. Publicistklubben grundades år 1874 och en av de första reglerna som sattes där var att inte hänga ut unga brottsligar. Denna inställning var nog försvarbar i en tid när Sverige hade en homogen kultur, där värderingarna var tydliga samt absoluta och därmed kunde omfamna och återsocialisera en person som hamnat i utanförskapets spiral. En omhändertagande och moderniserad kriminalvård var troligtvis helt rätt väg att gå vid den tiden. Satsningen förordades även av Hans Majestät Oskar II. Denna ovan nämnda publicistklubben leds idag av män som Robert Aschberg vilka är i stark polemik med Joakim Lamotte.
Nuläget i vårt avlånga land belastas med betydligt fler utmaningar än för 100 år sedan. Kriminaliteten har blivit en förnedringskultur som härrör ifrån parallellsamhällen som växer fram. Grupper i dessa subkulturer har ambition att utmana statens våldsmonopol via lokal regelsättning, våldtäkter och systematiska övergrepp mot barn och kvinnor. Om journalistiken ska behålla sin trovärdighet behöver den möta de problem som samhället ställs inför och allt fler upplever som handgripliga hot mot Sverige som nation.
”Swishjournalistik” som Lamotte kallas för är allt för nedlåtande som term. Det finns andra inom journalistkåren, även vänsterinriktade som Martin Schibbyes, vars nyhetssajt Blankspot, som skildrar ”vita fläckar”, möjliggörs via läsardonationer. Den konservativa sajten Kvartal påstår sig delvis leva på samma föda.
Vi kan visserligen fundera kring om det finns en opportunistisk popularitetsjakt inbyggt i Lamottes arbetssätt. Men den krassa sanningen är emellertid att en sund demokrati trots allt är en popularitetstävling där journalism är väl förankrad hos opinionsvindarna. Därtill ska folkets vilja påverka och de problem som lyfts fram av flertalet ska belysas. Det finns alltid problem i detta förhållningssätt, såsom i alla förhållningssätt som den ofullkomliga människan arbetar med. Men mot bakgrund av att samhällets problem förvärras – förorterna, integrationskrisen, utanförskapets och fattigdomens utbredning – bör Lamotte hyllas som en högaktuell journalist i tiden.
