Obligatorisk förskola föreslås ifrån Socialdemokraterna i riksdagen…ett experimentet…institutionaliserad uppfostran
Idag är det officiellt…en socialdemokratisk motion ligger nu i riksdagen med ett yrkande om att införa en obligatorisk förskola ifrån 2 års ålder. Aftonbladet beskriver situationen. Föräldrar är upprörda och en namninsamling i protest har påbörjats.
Det cirkulerar tankar inom den socialdemokratiska rörelsen, sedan länge, om att skolplikten behöver utvidgas för att även tillämpas på de allra yngsta barnen. Detta är en oroväckande och entydig signal om att socialdemokratin vill närma sig kommunisternas idéer om fullständig institutionalisering av människan.
Grundargumentet om förskolans existensberättigande är inte helt att förringa – låt mig föra ett nyanserat resonemang som likväl kommer landa i konservativ slutsats. 1936 var Alva Myrdal med och startade socialpedagogiska seminariet, sedermera förskollärarseminariet. Den idéplattform som hon ville ge denna nya utbildning och den verksamhet som skulle växa fram därifrån hämtade hon ifrån egna idéer.
I denna idéryggsäck hade hon publikationen, Kris i befolkningsfrågan, som hon och maken Gunnar Myrdal författade 1934. Då som nu fanns ett för lågt barnafödande och paret Myrdal trodde bland annat att ett kollektivt ansvar för barnens uppfostran kunde resultera i att fler vågade familjeplanera i större utsträckning. Dessutom författade hon själv skriften, Stadsbarn, 1935, där hon belyste behovet av evidensbaserad struktur kring den barnuppfostran som hon ansåg att samhället behövde möjliggöra.
Socialdemokratin har alltid haft socialisering och indoktrinering på skolans agenda. Tankemönster som lägger grund för jantelag, institutionalisering (övertro till myndigheter, ej egen ansvar), kollektiva ansvarsprocesser (konsensus) ska enligt dem socialiseras vid tidig ålder. Därpå ville även den tidiga socialistiska feministen använda förskolan för att möjliggöra, för män och kvinnor, att avvika ifrån de traditionella könsrollerna – båda jobbar heltid, eller att den enda försvinner ifrån barnets liv och barnet fullt ut fostras av en institution under dagtid när föräldrarna eller föräldern förvärvsarbetar. Av socialdemokratin missbrukas/missbrukades förskolan för att uppnå egna syften och den evidensbaserade utopin har egentligen då bara varit ett svepskäl för att institutionalisera barn, härifrån viljan till att utöka skolplikten till den yngsta barnen.
Att ta ett visst samhällsansvar för barnuppfostran utifrån evidensbaserade metoder kan emellertid vara konservativt – under vissa förutsättningar. Men då måste förskoleverksamhetens generiska syfte styrkas via konservativ dagordning, huvudsakligen respekt för traditioner och ett helhetsansvar kring att samhället som organism gynnas.
Familjen är den biologiskt mittpunkt där den manliga och kvinnliga dynamiken frodas – en dynamik som är avgörande för barns balanserade utveckling och identitet. Därav har den monogama parrelationen växt fram sedan bondestenåldern (neoliticum). Förskolan måste därmed främst bli ett komplement som möjliggör att kvinnor kan utvecklas utanför hemmet och växa som erfaren förebild inför sina döttrar i en värld som blir allt mer utmanande och hård. Detta kan ibland vara avförande för att döttrarna hamnar rätt i livet och inte fel, någonting som skadar hela samhället. (helheten)
Men förskolan ska bara existera till den grad att ett sådant eller liknande syften möts och inte för att konkurrera med familjen som huvudsakligt fostransforum. Användning av förskola kan även sättas i relation till arbetskraftsbehovet av både män och kvinnor. Utifrån ett helhetsperspektiv och barnperspektiv kan detta vid tillfällen värdesättas om det är i positiv korrelation till välståndsökning som faktiskt möjliggör konservativa grundbultar, såsom bättre vård, bättre skola, ökade resurser till polis, militär, och därmed bättre säkerhet i samhället osv.
Sammanfattningsvis är min åsikt denna – förskolan behöver finnas som ett komplement till familjen – båda som ett evidensbaserat bollplank till föräldrar men sedermera som en avlastning i ett industrisamhälle som erfordrade mer arbetskraft och föräldrar som blir något mer livserfarna inför sina barn. Men barnomsorgen får, rättare sagt, kan aldrig ta över familjens biologiskt och därmed historiskt givna roll som socialdemokratin nu allt mer önskar. Sverige har försökt med detta experiment under hela efterkrigstiden och det enda vi ser är ett samhälle som allt mer slits isär av social instabilitet och psykisk ohälsa.
Det stora problemet med den svenska barnomsorgen är att den snarare är skapad inom den socialdemokratiska rörelsen, vars hegemoni växte fram efter andra världskriget. Paret Myrdal var socialdemokrater och Alva var statsråds i Tage Erlanders regering med dessa frågor som huvudfokus. Idéer om utökad skolplikt berörande förskolan är således en utveckling av denna institutionaliseringslinje, för institutionaliseringens skull, och bör därmed i konservativ anda motverkas.
