Krönikör Jack Nilsson: Det var bättre förr
Jag har spenderat kvällen med att gå igenom min skivsamling och lyssna på gamla godingar. Mestadels gammalt guld från Ice Cube. Med en 90-tals känsla inom mig och en längtan tillbaka började jag rota igenom playstationspel och är på gränsen att fälla en tår i skrivande stund. Det är som ett helt annat liv och i samband med att man putsar av ting med högt affektionsvärde inser man att livet passerar revy.
Jag saknar den trygga tillvaron, bristen på oro och kunskap, att spöa skiten av mina vänner i Tekken 3 och hur människor betedde sig. Framförallt så saknar jag lugnet och tacksamheten. Jag har varit väldigt tydlig med att 2000-talet inte är något för mig och plågar mig något oerhört. Det skedde en levnads och attitydförändring i samband med millennieskiftet och det är något som är svårtuggat. Allt trycks ner i halsen på oss, allt är en tävling och alla ska passa in. Kärleken tycks vara omöjlig att finna. Man uppskattar inte det man har utan ska hela tiden sträva efter mer och bättre. Vi lever i ett stressigt samhälle omringade av losers.
Vi lever i en tid där det onormala ses som normalt, där man blir kränkt för allt, där sunt förnuft ses som kontroversiellt och där sanningen gör dig till en ond människa. Vi blir tvångsmatade med hur vi ska tänka och tycka, yttrandefriheten har övergått till godkända politiska åsikter för om du inte tycker som majoriteten så blir du avstängd från sociala medier och utfryst ute i det verkliga. Ibland blir du till och med av med jobbet.
Korruptionen breder ut sig, allt fler ger upp sin identitet för att passa in i den nya modellen, häxjakten är värre än någonsin och samhället bryts ner bit för bit medan våra förfäder vänder sig i graven.
Jag saknar sena sommarkvällar med ståhej, TV-spel med halvkass grafik, en låt som tog 3 timmar att ladda ner (och så var fel låt med..) och ett par kilometer cykeltur för att få tillgång till internet. Biblioteket var min fristad och jag spenderade en stor del av min barndom där. Idag skulle många inte vilja ha det så men då var det inga problem för det var allt vi hade och vi var tacksamma.
Ibland får jag frågan om vad jag önskar mig allra mest och svaret är enkelt. Jag skulle vilja uppleva en dag från back in the days. En tid som dagens ungdomar aldrig kommer få uppleva och som de tror vi ljuger om när vi återberättar.
En tid utan islamister, ideologiska övertygelser före förnuft, bombdåd, brinnande bilar, kringströvande gäng och dekadenta makthavare som står och hånflinar i TV medan våra kvinnor våldtas.
Jag saknar min barndom och jag saknar det gamla Sverige. Det var inte bara en helt annan tid utan också ett helt annat land.
