Prenumerera
Prenumerera
© Anders Wollin

Krönikör Anders Wollin är Konstnär och Kristen- Hur konsten och kulturen i väst sakterligen lämnat Kristendomen och det Goda bakom sig

Jag minns en resa med konstskolan till Prag, då vi satt i en kulturhistorisk miljö med fina byggnader omkring och där kom en kull elever med skoldresser på sig, alltså vit skjorta, kjol på flickorna, kavaj. Hur jag tyckte om det, stiligt och i min smak. Jag skulle beteckna mig mer som klassiskt lagd, än modern.
Inte minst i konsten, om än jag ser värdet av den autonoma frigörelsen med Freud, Jung, Psykoanalysen och dess spegel i den intrikata konsten, där främst pionjären Picasso drog oss in i nya konstriktningar.
Hur jag än kommit att beskåda konsten, dess utveckling och riktning, faller min smak ändå tillbaks på mer skulpturer från uråldriga indianstammar, som Maya, eller hantverk från förr, med så mycket kärlek i konsten. Smide, keramik, möbler och dekor. Kanske mycket av konsten blivit en synvilla, en jakt på den tidens illusioner. Kvarlevan av det eviga har gett det dess värde, men man kan inte förbruka ett gott namn i all tid, till slut har man tömt även de ladorna.
Det fanns onekligen en annan närvaro när de högre tingen söktes i det nära ståendes, då inga skärmar flimrade eller alla spelade Pokémon eller vad det nu heter. Man läste, kultiverade sig, och framförallt, man sökte Gud. Konsten är filosofins första praktiska spegel, sa Ayn Rand. En USA-älskande rysk författarinna och filosof jag studerade i flera år, efter en tid som nyliberal i dåvarande Frihetsfronten. Idéer som formar vår kultur kommer från filosofin. Politiken är sekundär, en följd därav.
När jag gick konstskola, de tre år jag stod ut, fick jag höra att det fula är vackert och det vackra är fult. Man var en provokatör, konsten hade flyttat mål från att betrakta och upphöja tillvarons värden, samt det metafysiska, till normkritik, och den sedvanliga uppsluppna viljan att bara vilja förgöra borgarskapet, enkelt uttryckt. Nog samma sak idag, även om det var 25 år sen jag vandrade därifrån.
Tiden med konstvärlden har gett mig insikter om vänstern på ett djupt psykologiskt plan. Viljan de har att lyfta medelmåttan och krossa begåvningen. Viljan till destruktivitet. Benägenheten att ha 666 på tröjan, kalla alla vänner av ordning för nazister eller högersvin. Det har pågått länge. Men det har spritt sig. Som sagt, från filosofin till konsten, från konsten och kulturen ut i samhället. Nu är normlösheten, omskriven till allas lika värde, all kärlek är kärlek osv, norm. Medelmåttan plattade ner alla högre hierarkier, trotsade allt motstånd och vann kulturkampen. Till och med kyrkan fick de att knäböja inför tidens herre, Satan. För visst är det ondskan de dyrkar. Men ondskan kallar sig God, annars skulle den inte lyckas manipulera folklagren, vilket nu har blivit fallet. Och fallet på det samhälle vi tidigare kände, är nu ett faktum.
Allt vi ska göra, är att tycka synd. Inte om de våldtagna, inte om det rånade barnet, inte om försämringar i välfärd för alla gamla, och allt vad som händer. Nej det är vi som byggt upp nåt som har en skuld. Den vita människan, västerlänningen. Familjemodellen man-kvinna-barn som förtrycker alla andra tänkbara familjesätt. Kom ihåg, normlösheten är norm. Att ha en norm är att vara facist.
Så vinner man ett kulturkrig och kan störta ett västerland, eller en hel kontinent. Smula sönder det inifrån och se ett spöke av illvilja löpa amok. Inget är heligt. Kyrkor ska bli moskéer, konst ska vara ful, kärlek ska vara allt annat än den en pojke eller flicka eller kvinna och en man kan hysa, det är ju patriarkalt, gammeldags, borgerligt, kristet. Det som ska dödas, alltså.
För de har ingen nåd, dessa satar, de är ute efter allt och alla. Vi ska bli offer för deras påstådda offer de ser sig som. Innan var det bara kapitalismen, nu är det allt som civilisationen i sin helhet har byggt upp, som ska rivas.
Civilisationens fall stundar, och Anti-krists rike närmar sig. Man får vara blind för att undgå att se det. Vi bevittnar en global attack av satan och hans demoner. Vänstern är hans fotarmé, politikerna hans överstar. Den ene godare än den andre. Se bara Lööf, hon tror sig närmast vara en gudinna. Som svalt allt filosofin lärt ut, att bara det nya är sunt, det gamla ska vika undan. Det finns ingen gräns för det nya. Det anländer i all sin strålglans. På höga hästar sitter de, men de är inte vita som gudens, sonen Jesus Kristus. Det är på hans häst vi inväntar hoppet. För detta är omöjligt att stoppa. Har man väl tummat på allt och släppt alla spärrar, är det omöjligt att föra människor tillbaks till en andligt stark längtan efter sanning. Mörkret lockar mer än ljuset, sa nån en gång. Denna destruktiva längtan tycks vara ändlös, lika gränslös som centerpartiets syn på en onaturlig invandring från MENA-lönderna, som aldrig var menad och aldrig kommer bli. Om så SVT mantrar det 30 miljoner gånger. Det är fel. Det är galet. Hela vår tid vänds upp och ned på. Otryggheten är en första konsekvens, sen kaoset, sen anarkin och polisstaten. Precis så som designerna av Nya världsordningen tecknande ned.
En skiss på ett globalt helvete, som majoriteten välkomnar. Vi är några få kloka som kämpar emot, frågan är om det är lönt eller ej, då det är andligt och allt annat mest kan ses som tidsfördriv. Kanske all fokus bara kan och skall vara på Kristus, och be för Sverige. Jag skriver dessa rader som en inbjudan att diskutera vidare.
Anders Wollin är en svensk konstnär som även gjort sig ett namn på den internationella arenan.