En stat vars våldsmonopol utmanas allt mer
En stat vars våldsmonopol utmanas allt mer
Den klassiska definitionen för en stat kan visserligen tolkas på varierande vis. Men en genreallt accepterad tolkning är att en stat är en samling institutioner med våldsmonopol och suverän auktoritet över ett geografiskt område.
Europa i allmänhet och Norden i synnerhet vidmakthåller trots allt en stor del av denna stabilitet. Den krassa sanningen är emellertid att även denna stabila grund allt mer utsätts för destabilisering i västvärlden. Vi läser om dessa tendenser till vardags i alla medier. Destabiliseringens symptom finns överallt – eskalerande brottslighet, en upptrappad våldsspiral samt parallella försörjningsystem är bara en bråkdel av alla problem. En hel del av ovanstående problem hör samman med mångkulturella strukturer som breder ut sig och blir subkulturer, så pass stora att de skapar egna auktoriteter, belönings-/bestraffningssystem och därpå våldsstrukturer inom Sverige.
Grunden till den stabila statsbildningen bygger på våldsmonopolet som förutsätter starkt stöd och förtroende för det politiska styrsystemet vilket våldsmonopolet och statlig auktoritet vilar på. För i grunden är folksjälens människor starkare än de tjänstemannaorgan som upprätthåller ordningen. Därmed behöver den historiska kulturen och traditionen i ett land alltid respekteras för att en starkt och välfungerade samhälle ska kunna fortleva.
Den amerikanske sociologen Robert D. Putnam har länge argumenterat för att det stora samhällets dynamik är helt beroende av att den sociala gemensakapan mellan människor på mikronivå fungerar. Hans tes är att när föreningsliv, sociala forum i allmänhet och grundkommunikationen förblir instabil sprider det sig uppåt, på ett samhällsplan och därmed kraschar hela civilisationen. En statsbildning faller slutligen när människor blir mer benägna att föra ”krig” mot våldsmonopolet och det politiska systemet. Putnam menar att en sådan negativ utveckling vanligtvis sker när stora värdegrundsskillnader frambringar social instabilitet mellan människor.
Resonemanget här ovan är givetvis en grov förenkling av verkligheten men vi lär trots allt börja någonstans med vår problematisering.
Socioekonomisk destabilisering
Sverige har allt mer blivit ett samhälle där socioekonomisk otrygghet råder för allt fler. Skenande arbetslöshet, minskad möjlighet till familjebildning och ökade spänningar är vardag för många i den yngre generationen. Arbetsmarknaden har strukturellt försämrats, med en lägre andel sysselsatta och fler visstidsanställningar och rörligare anställnings-/löneformer. Vår yngre generation påverkas i synnerhet. Därpå har en migration fyllt på populationen med ett samhällselement som på grund av avvikande kultur (däribland kvinnosyn) och utbildningsnivå hamnar långt ifrån arbetsmarknaden. Lejonparten av dessa är inte anställningsbara, även under högkonjunktur. Härpå blir försörjningsbördan för staten högre och urvattnar trygghetssystemen vars principer går att spåra enda tillbaka till de svenska brukskulturerna. Således ett uppbrott mot de traditioner som funnits. Vi ser att hela det civila samhället fallit samman de senaste decennierna, parallellt med denna övriga utveckling i negativ anda på grund av de ökade spänningarna.
Resursbristen skapar en kamp om ekonomi som vänder folk mot varandra. I en doktorsavhandling ifrån 2013 ”Erkännandets Janusansikte”, poängtera Carolina Tovatt att kontakter/korruption, ”socialkapital” allt mer blivit ett avgörande för en god ingång på arbetsmarknaden.
Tron på att en god utbildning och slitsamt kompetensanskaffande säkrar en plats på arbetsmarknaden finns inte och förutsägbarheten för många yngre blir allt svårare. En allt större känsla av orättvisa breder ut sig och respekten för vårt utbildningssystem som karriärsgrund sjunker.
Sverige är därför inte längre det land där medborgarna gå trygga om kvällarna och låter dörren stå olåst utan att riskera stöld och inbrott. Parallellsamhällena, däribland de kriminella gängen föder på denna socioekonomiska svaghet och den identitetslöshet som utanförskapets samhälle ger många. Alla länder har subkulturer som stundom fascinerar dess yngre, onekligen. Men i takt med en socioekonomisk tillbakagång/destabilisering har dessa subkulturer fått större rekryteringsytor. 2018 skriver Per Gudmunson att Sverige har 55 No Go Zoner. Denna siffra har bortom allt rimligt tvivel ökat sedan 2018. I dessa zoner växer parallella värderingar fram medan alternativa statusbegrepp här finns som gör att samhällets lagar, belöningssystem och bestraffningssystem inte biter. Den bittra sanningen är att statens morot och piska är försvagad i Sverige just härav. De faktiska, men även sociala, straffen för brott är för små och i takt med att hedersamt slit inte lönar sig vänder sig allt fler till det kriminella som i sin tur ökar på spänningar och ytterligare destabilisering.
Senast i förra veckan rapporterade SVT att de kriminella gängen enkelt kan rekrytera, mitt framför näsan på våra myndigheter – på landets SIS-boenden för ungdomar. Marcus Lindberg är chef på ett SIS-hem i Västsverige med ett 50-talet ungdomar och blev intervjuad.
– Vi ser en trend av att det ökat med antal gängkriminella både på min institution och även på andra institutioner. Det utmanar oss i att kunna hantera den företeelsen, säger Marcus Lindberg till SVT.
I världen är alltid föränderlig, ekonomiska struktur skiftar, om detta råder inget tvivel. Just därför behöver en nationens resurser alltid brukas för att upprätthålla social och ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet, till fördel för det politiska systemets trovärdighet. Enbart så kan uppror emot statens grundauktoritet och våldsmonopol stävjas.
